Bloggen och dess språkrör befinner sig alltså i Italien, ett land som ofta beskrivs som välklätt och modemässigt progressivt. Redan första dagen fick vi konkret bevis på den stilrelaterade innovationsförmågan.
Tvärs över trattorian Da Francesco (rekommenderas) vid Piazza Del Fico satt en massa gubbar och spelade schack. En av dem hade ett par svarta solglasögon som satt i hans vita hår. Inget nytt med det, om det inte vore för att han också hade ett par svarta solglasögon i pannan precis över ögonbrynen. Alltså två par solglasögon på huvudet. Vilket geni!
Han måste ha stått hemma och valt mellan sina två favoritglajjor, bytt fram och tillbaka, tittat i lite olika vinklar, funderat på vilka som passade bäst till outfiten innan han bara fuck it, jag tar båda två. Vilket eureka-ögonblick! Bara, varför nöja sig med ett par när jag kan ha två? Upp med dem i håret och pannan och överallt bara. Jag vill täcka hela kroppen med solglasögon! Folk ska se mig och peka, och säga till sina vänner: där är mannen som är täckt med solglasögon. Det ska aldrig ta slut. Hundratals svarta solglasögon i plast på min kropp. Jag kan sluta med kläder!
Jag undrade lite varför han inte hade några för ögonen, men då tog han på sig SINA VANLIGA GLASÖGON! TRE GLASÖGON PÅ HUVUDET!
Och sedan – detta är helt sant – satte han på sig ett par stora hörlurar, hoppade på sin vespa och körde iväg.
Jag satt mållös kvar. Glasögonmannen.
0
Ledsen att det är lite upp och ner i produktiviteten här, det tar tid att fylla år om man måste fira som ett litet barn fortfarande.
Ramlade på trailern för Brooklyn 99 och det verkar ju bli en knasig historia, Andy Samberg är oftast rolig och Andre Braugher är en jäkla pärla. Men jag blir mest avundsjuk på genidraget 1:18 in i klippet – Samberg har ombetts ta på sig en slips, verkar ha glömmt det men kontrar och bara ”secret tie!”. Intressant utveckling på slips-runt-huvudet-fenomenet och medvetet-vanlig-stilen. Kommer nog experimentera lite med det till hösten.
Kommer fram med min vän till den tuffa och väldigt populära hamburgarrestaurangen. Det går inte att boka bord, det är alltid fullt och man får vara beredd att vänta på plats. Men som tur är har jag fått höra att de börjat med takeaway, då får man förtur i köket – och eftersom jag bor nära passar det nästan bättre. Båda alternativen funkar i alla fall fint.
Jag: Hej, vi är två personer, har ni några lediga platser?
Ung kille i vegamössa: Nej tyvärr, det kommer dröja en stund.
Jag: Okej, hur länge ungefär?
Ung kille i vegamössa: 45 minuter, en timme kanske tyvärr.
Jag: Hm, då blir det lite för drygt att vänta tror jag. Men stämmer det att ni har börjat med takeaway?
Ung kille i vegamössa: Ja det har vi faktiskt!
Jag: Och då får man burgarna rätt snabbt eller?
Ung kille i vegamössa: Precis, då kör de igång dem direkt i köket.
Jag: Ja men vad bra, beställer vi i kassan då?
(Lite tystnad.)
Ung kille i vegamössa: Jag ska bara kolla om vi kör takeaway idag.
Jag: Men du sa ju…
Ung kille i vegamössa: Alltså, vi har takeaway. Men ibland.
Jag: Ibland?
Ung kille i vegamössa: Ja. Jag ska fråga.
(Ung kille i vegamössa pinnar iväg. Kommer tillbaka efter en stund.)
Ung kille i vegamössa: Nej, vi gör inte det idag.
Jag: Inte?
Ung kille i vegamössa: Nej. Vi har takeaway men bara när vi inte har så mycket att göra.
Jag: Okej, så när ni har väldigt mycket folk kan man inte ta med sig maten?
Ung kille i vegamössa: Nej precis.
Jag: Okej, låt mig se om jag förstår. Ni är så populära att ni jämt har fullt.
Ung kille i vegamössa: Ja.
Jag: Så då har ni börjat med takeaway också.
Ung kille i vegamössa: Japp!
Jag: Men när ni har fullt i restaurangen och folk kanske vill ta med sig maten istället… Då har ni ingen takeaway?
(Tystnad.)
Jag: Är inte det lite konstigt?
Ung kille i vegamössa: Mm kanske… fast nu är det så.
(Tystnad.)
Jag: Jaja, då får vi väl skriva upp oss då.
Ung kille i vegamössa: Okej!
Jag: Hur lång väntetid är det ungefär?
Ung kille i vegamössa: 45 minuter, en timme kanske.
Jag: Okej, då är vi tillbaka om en halvtimme.
Ung kille i vegamössa: Fast nä, ni får inte gå.
Jag: Va?
Ung kille i vegamössa: Alltså ni får inte gå.
Jag: Va?
Ung kille i vegamössa: Ni kan ju inte gå, för då vet inte vi om ni kommer tillbaka.
Jag: Så vi kan inte få ett bord. Vi kan inte få ta med oss maten. Och nu får vi inte gå iväg, för då vet du inte om vi kommer tillbaka?
Ung kille i vegamössa: (Med aningen osäker röst.) Nä precis…
Jag: Lite känner jag nog att vi ändå har visat ganska tydligt att vi verkligen vill äta era hamburgare.
Ung kille i vegamössa: Jo…
Jag: Och lite känner jag nog att det är en risk du får ta.
Ung kille i vegamössa: Men…
Jag: Vi ses om en halvtimme. Hej så länge.
Jag var i Danmark i helgen. Det allra mest bestående minnet var den lilla tidskapseln Kanal Bodega som ligger vid Christianshavn. Litet, gammalt och sunkigt på det där sättet att det förlorat all eventuell tidigare charm, som ersatts med någon sorts socialrealistisk alkoholromantik. Så inrökt och rökigt (vid tvåtiden på eftermiddagen) att jag på några minuter fick ont i huvudet och att kläderna fortfarande stank när jag kom hem till Sverige. Tre permobiler och en rollator utanför. Tre stycken enarmad bandit-maskiner på 18 kvm. ”En lille fadøl” för 17 kronor. Som ett ocensurerat avsnitt av Matador kan man säga. Fullständigt fantastiskt.
Min vana trogen (läs: eftersom det är något fel på mig) så shoppade jag lite. Vill ni veta vad? Nähä, men det får ni ändå.
Om jag ska vara ärlig köpte jag denna förra besöket i Köpenhamn, men jag bär för första gången just nu när jag skriver dessa rader så det kan ju vara kul att berätta. Storm-exklusiv version av Our Legacys moderna klassiker smile sweater. Tyvärr slutsåld. (Ljug, inte tyvärr för då kan jag vara lite mer ensam om den här i Stockholm där jag bor – wohoo!)
Sophnet är ett japanskt märke som jag väldigt länge velat lägga vantarna på något ifrån men aldrig gjort. (Det är orimligt dyrt, typ 3 000 för en skjorta, och ofta orimligt fult. Men hippt. Ja, jag hör hur det låter.) Den här superfina och sköna t-shirten med sin söta lilla ficka och broderade bokstäver är dock ett härligt undantag. Från fulhetsproblemet alltså. Finns inte online på Wood Wood men på End – bara att shoppa loss, pundet är väl lågt?
Sedan köpte jag den här kille-i-högstadiet-som-skejtar-och-lyssnar-på-Dr-Dre-och-Green-Day-tröjan från Stussy i butiken Street Machine. Som en födelsedagspresent (nu på onsdag fyller jag år jao!) till mig själv när jag gick just i högstadiet. Jag tänker nog sprätta bort lappen där fram, men hur fina stjärnor bak på ärmarna? Ni kan köpa den enklare från Caliroots, 599 spänn!
Fredagstrams! Denna skojighet vinner kanske lite på att sägas högt, så testa att acta ut den för någon vän. Trevlig helg på er, nu åker jag snart till Köpenhamn – återkommer med rapport därifrån!
