Annons
Livet | Publicerad 16 april 2014 17.45

Att laga mat tillsammans

Om ni är två som fixar middag och delar upp det lite.

Så att den ena tar ansvar för själva maten, steker och kokar och ordnar med salladen och sådär. Fräser lök, kryddar och den biten.

Och den andra får det rätt mycket enklare uppdraget att styra med efterätten. En basic efterrätt: vattenmelon i lagom stora bitar. Färdigt.

Och den personen kanske inte är världsbäst på att laga mat och dessutom är lite, lite lat – så att han tar genvägen att inte diska bort salladsbitarna från skärbrädan utan istället smartar till det genom att vända på den istället.

Och, visst, helt struntar i att diska kniven. Han kanske inte tänker på det riktigt.

Då hjälper det tydligen inte alls att han ångrar sig jättemycket när alla melonbitar har tydlig smak av löken och vitlöken som kniven hackade innan.

Fast då är det himlans tur att han bara skar upp halva melonen först!

För då finns det lika mycket kvar, lika mycket obesudlad melon.

Så då diskar han kniven extra noga och gör om gör rätt, skär extra fina bitar. Nu så.

Om det då skulle visa sig att de nya melonbitarna smakar ännu mera lök. För att det inte var kniven som lökade ner melonen, utan baksidan på skärbrädan, eftersom den andra redan hade kört vända-istället-för-att-diska-tricket.

Då kan det väl inte vara BARA han efterrättskillens fel ändå?

Eller?

Och förresten var jag inte så sugen på melon.

Annons
Saker folk gör | Publicerad 16 april 2014 10.00

Vad är grejen med att filma på höjden?

Med anledning av förra klippet måste jag ställa frågan: Vad är grejen med folk som mobilfilmar med telefonen i stående läge? Är det ett tecken på teknik-analfabetism eller bara en åldersmarkör? Är det smartphonemotsvarigheten till att dubbelklicka på länkar? Eller skriva in ”www” före adressen?

”Då ska vi se… w, w, w, punkt googel punkt com. Eller är det punkt se?”

(Förresten: Min mamma läste länge ut det som ordet ”se” istället för att bokstavera S-E. Gulligt va?)

Är det sant att alla som filmar på höjden också använder uttalet ”inter-nett”? Och har kvar knappljudet på telefonen? Frågorna är så många. Bästa tumregeln är väl att tänka att man är en tuff gangster med en Glock 17 i näven: tusen gånger mer gäng-respekt om man håller vapnet sidleds – precis samma gäller för mobilen.

Om en person yttrar ordet ”Mackintosh” vet man att hen filmar med upprätt mobil. Och tycker att widescreen fortfarande är ett begrepp och inte en standard. Men det mest på-höjden-avslöjande tecknet är nog ändå om personen inte säger USB-minne – utan ”sticka”.

”Jag har presentationen på sticka.”

Panik.

Annons
LOL-klipp | Publicerad 16 april 2014 09.41

Flygvärdinnan som kör stand up i kabinen

Jag har som sagt börjat med stand up-comedy – efter att jag upptäckte komediformen på 90-talet och tvekat sedan dess. Knappa 15 år bara, det är väl inget? Ehhhh.

Har ingen aning om vad den här flygvärdinnan sysslar med på fritiden men hennes punchline-frekvens är imponerande. Hur bättre få passagerare att slappna av än med en rolig säkerhetsgenomgång? Talkshowturné nästa får man förmoda.

”If you’re travelling with small children… we’re sorry.”

LOL-klipp | Publicerad 15 april 2014 15.25

Istället för veven: sprattlet

Del 1 i en förmodat evig bloggserie som visar vilken enkel man jag är. Liten person vaknar perfekt tajmat till droppet, med sprattel som följd. Varsågoda, har tittat på det åtta gånger nu.

(Jag säger inte att det är en filmsekvens från mitt DJ-gig på Kåken i lördags, men det SKULLE kunna vara.)

Livet | Publicerad 14 april 2014 12.22

Meddelande till ett antal bussresenärer

Om man bortser från några saker.

Som att det inte sker på en trappa i Philadelphia utan i en ful uppförsbacke vid Skanstull i Stockholm.

Och att det inte är några snygga svettiga gråmelerade tröjor inblandade utan en dyr löpar-t-shirt i tekniskt material, som andas.

Plus förstås att det inte flaxar iväg några duvor (möjligen var där en trött fågel av obestämbar sort). Inga tågspår och inga snygga kameraåkningar.

Ingen 70-talspampig theme song, bara Otto Knows Million voices på repeat i lurarna. Givetvis ingen folkmassa som hejar på och följer efter mig in i slutspurten.

I ärlighetens namn är det inga likheter överhuvudtaget med någon berömd scen från en gammal film om en boxare.

Om man bortser från allt det där.

Då känner jag ändå att det väldigt mycket är ett Rocky-moment jag upplever när jag avslutar min löprunda.

Bara så ni vet, ni som satt på treans buss i morse och flinstirrade när jag hoppade omkring och skuggboxades.