1. Give life back to music
Organiskt men vocodigt. Wacka wacka-gitarrer, börjar soft och blir sedan storslaget. Perfekt eventdiscolåt?
Handklapp! Rockigt mellanspel, Queen tittade in.

2. The game of love
”Knullåten” säger Leo. Skum start. Slave to love-gitarr! Om Chris Isask var en robot. Lite funkigare Something about us.
~”…and it was you who was the one to break my heart…”
”When you decide to walk away”, säger roboten.
”When I wanted you to stay”
rep. I just wanted you to stay

3. Giorgio by Moroder
Moroder berättar över bakgrundsljud.
Sebastien Leger tungt promenadbeat.
Paus ”everyone calls me Georgio Moroder”
Moogslinga som är magisk, en liten hihat som man dör av.
Knights of the jaguars mjuka mormor-beat
Stråkparti-filmiskt-mitt i!
The chase?
Spårar ur (bra) i Moogljud och hets. Sista 5 s är bäst!

4. Within
Digital falsett?
Pianoklassiker. Finaste refrängen.
”Looking for someone”

5. Instant crush
Fleetwood Mac-trummor
”Never be alone again”
Julian Casablancas röst funkar hur bra som helst.
Synthigt gitarrsolo som kanske är det jag gillar minst med Daft.
Ackordföljd som jag kissar på mig av.
Vintagesynthar, låter organiskt, spelat.

6. Lose yourself to dance
Say no go på anabola.
Tungt beat med skön gitarrslinga.
Pharell.
Riktigt slappt handklapp.
House party-låt 70s’
Genialisk gitarrslinga. Nile Rodgers!
”Comeon comeon” vocoder.

7. Touch
Börjar sus och blippigt.
Where do I belong?
Musikalröst/Disneyfilm.
Flummig, tempoändringar. Veridis quo-slinga?
”Love is the answer” – Avalanchesvibb!
Touch sweet touch, you’ve almost convinced me I’m real. I need something more.

8. Get lucky
Perfekt placering, klockren liten poplåt.

9. Beyond
Fanfar! Jurassic Park.
Discoverylåt! Something about us? Veridis quo?

10. Motherboard
Robotjazz, skönt flummig men samtidigt diffus.
Avbryts av ett blött jäkla ljud???
Ambient & Tellier.

11. Fragments of time
Tillbaks i den där discoeran som antagligen inte finns, Phoenix i LA.
Nya cabrioletlåten!
Filmscen i bil genom natten, bara neonljus.
Hundhuvudet i Big City Lights…
Todd Edwards?

12. Doin’ it right
Tungt hiphopbeat
Panda Bear fin sång! & vocoder – doin’ it right i bakgrunden.

13. Contact
Synthepos. Samplat radioljud… rymdfärja?
Orgelackord och man väntar bara på rak stel kick men istället kommer mer av ett breakbeat åt det jazzigare yviga hållet och det blir väl bombastiskt.
Crescendo som spårar helt.
Rollin & scratchin på krokodil. Missljud! Älskar obekväma jobbiga DP. Låter som att maskinerna går sönder. SLUT.

SATAN VAD STARK SOLEN ÄR!

Det ser ni ju? Eller hur?

Så det är inget konstigt att jag har på mig solglasögon. Väl. Va?

Strunta i det nu, sluta tjata, jag ville bara säga att jag var på invigningen av Grand Escaliers innergård igår, att jag var där med vårt senaste bloggtillskott Emil Persson, att jag tagit bilden som Frank Nordenberg fotat från Stureplan.se och att jag har på mig mina fina, diviga och limiterade Nike Inneva Woven – eftersom jag intervjuade han som designat just den skon häromdagen i Paris.

Sen kan jag förstås tillägga att jag har hystat på mig ett par brallor från LVC (det var de som bidrog till att jag såg kontinental ut i någons ögon, jag vet inte jag), en t-shirt i kashmirblandning (!!!! Eh.) från Adam Kimmel och en våfflig kavaj från Our Legacy. Och Sun Buddies då.

Calle Postades 2013/05/10 kl 15:40
Vad är det för modell på Tommy Hilfiger shadesen?

Svar: Tjaba Calle-Kingen, läget? Kul att du gillar mina glajjor. Har fått reda på att de ingick i något som hette The Promise Collection som inte går att få tag på men Tommy Hilfiger-ansvarig PR-person svarar som nedan:

Jag i Hilfiger-glasögonen. Sommarens accessoar: en stor och gosig bikerkonstnär.

* * *

”The Promise Collection finns som sagt inte kvar i sortimentet, de bågar som påminner mest om dina skulle nog vara någon av de bifogade. TH1203/S är från denimkollektionen och TH1110/F/S är från SS13-kollektionen.”

Själv skulle jag vilja tillägga att de två översta bilderna ser mest ut som de jag har, med lite tjockare skalmar. Aja, nu är det upp till dig Calle. Lycka till!

Igår var jag på invigningen av Stureplansgruppens sommar-utedisco The Wall. Det var kul. Jag fastnade på bild bredvid min kompis (tillika konkurrent, han jobbar på King Magazine den jäveln!) Petter Lundgren. På kroppen hade jag dagen till ära hängt på mig den nya Wtaps-t-shirten som jag köpte i Köpenhamn, Lewis Leathers-skinnjackan, Wrangler-jeans (de syns bra på bilden va?) och Nike Air Safari. Bild tagen från Stureplan.

Under kvällen skrev jag följande två anteckningar i mobilen, jag tänkte att jag nu visar den exakta formuleringen och kanske gör riktiga blogginlägg av dem någon annan gång. Så kan vi kanske ha dem som diskussionsunderlag under tiden?

• Att ha mindre fina kläder längre ner, det är där problemen händer.
• Studentskivefirarna som vill ha uppmärksamhet och jag vägrar!

Och sedan går jag in på min egen lilla blogg.

Heeeeh-heeeee.

Ojdå. Det var visst ett bra tag det hände något här också. Eh, pinigt.

Sån tur då att jag har massa orimliga bilder från min Köpenhamnsresa att lägga upp.

Vad säger man, Danmark.

Alltså den här. Från häftiga japanska märket Neighborhood. Kostade 1 300 spänn. Och är made in Japan! Och man stoppar in rökelsepinnar på sidan. Märkesrökelse! Som absolut inte ingick i priset! Och sedan kommer det rök! Ur. Ögonen! På dödskallarna!

Jag blir helt svettig, glad och pirrig bara av att tänka på att den står där hemma nu i all sin meningslöshet.

Vad säger man, Danmark, del II.

En hamburgare jag åt, på ett ställe som heter Matklubben. Eller Madklubben antar jag. I alla fall sa jag det på överdriven danska så många gånger – maaaaadklubben! – att till och med personalen kom fram och sa att jag var rolig.

Fatta vad grymt! Så kul. MAAADKLUBBEEEEN!

Egentligen sa de att jag skulle ta det roligt om jag inte ville bli utslängd, men det kan vi väl sortera in under mindre språkförbistringar. Madklubben.

Så här ser jag ut när jag försöker ta det roligt. I en provhytt i häftiga butiken Storm där jag köpte en blå tröja från Our Legacy, som ni kan skymta där vid sidan. Jag ser ju ganska orimlig ut faktiskt, liksom lite sned.

Jag var på finölsbryggerihaketkällaren Mikkeller. Kan tänka mig att den gode Cramby har eller kommer skriva om det. Där nere i källaren var det cirka 150 killar och typ en tjej. Och det var jag!

Vad säger man, Danmark, del III. Damen med trekvartsbyxorna, ciggen och burkölen har precis gjort en fet tatuering på underarmen. Jeansvästen har precis fotat av ”gaddningen” och visar nu upp bilden. Klockan är – jag svär – strax över elva på fredagsförmiddagen.

En annons ur en New Yorker från 1964 som jag hade på mitt hotell. Man kan reagera på mycket (bland annat mannens daterapeiga uppsyn) men jag får väl erkänna att jag beskurit fortsättningen. Det stod typ ”It’s enjoyable in highballs too!” och betyder väl att man kan blanda massa olika drinkar med den.

Don Draper likes this.

Typ så va?

Enter jag själv.

Lugn och fin, jag har valt ut ett gäng fina till dig. I år ska du tänka plast (eller acetaaaaat förstås), svarta eller transparenta bågar. Sedan är det bara att köra, men tänk också på solglasögonregeln om en (1) piece of flair. Alltså, när du har solglasögon kan du inte vara helt pyntad i övrigt. Ya dig?

Sun Buddies – av mina kompisar bröderna Hogeman som ligger bakom Trés Bien Shop – känns rejäla och hållbara på ett sätt som borde kosta mer än 1 100 kronor. Finns i grön och brun sköldpadda och helt transparenta.

Persol 649 – en riktig klassiker förstås, för dig som vill se lite sådär obrytt ledsen hunkig ut. Är inte säker på hur Edel-shop funkar, men på något vis säljer de många märkesglasögon (märkes!) till riktigt bra pris. 1 130 kronor! Och det ska vara helt legit, som det väg heter om man är typ Ice Cube?

Cutler and Gross. Den äldre (och rikare) mannens Sun Buddies kanske man kan säga? Eller vad vet jag. Acetat, nävtillverkat i Italien etc etc. Plus fina såklart, men lite dyra. BONUSINFO: Trodde aslänge, alltså till typ något år sedan, att det hette Cutler and Cross. Kan till och med ha sagt det till ”en del”. Pinigt att erkänna, men det är väl därför jag är här?

Shuron Sidewinder – ”den tänkande mannens Wayfarers” som en vis man en gång sa. Supercoola om än lite meckiga att beställa hem från staterna. Men det ska gå sägs det, och innebära ett alldeles mycket rimligare pris.

Sunpocket – halloj Persol-inspon i och för sig, men de är ju snygga och kanske lite roligare i färgerna. Plus att de kostar braiga 590 kronor.

I veckan var jag på butiksinvigning av Peak Performances nya flagshipstore tillsammans med kompiskollega Daniel och det var ju kul. Men jag kunde bara tänka på en sak efter att vi blivit mingelfotade. Var det tjejkalas-läge?

Mina superfina Levi’s Vintage-brallor, 605:orna som jag har på bilderna har nämligen knasat till det med dragkedjan. Den har liksom gett upp och hasar sakta ner. Jag drar upp blixtlåset, tar några steg, has has, och gylfen är öppen. Drar upp. Has has. Öppen. Tokigt.

Ingen större fara i vanliga livet, men lite trist ändå om man skulle ha en full blown tjejkalas-gylf på Stureplan.se-bild. Så jag var tvungen att avvika från invigningen och springa till ett undanskymt hörn och panikångesta med smärtande bröst. Nädå, men det var ändå skönt att se att det inte var så farligt på fotona. Fast ni kan se att den är på väg, eller hur?

Jaja, förutom brallorna vet ni att min jacka är från Lewis Leathers och att t-shirten är från Neighborhood, men har jag visat mina fina dojor för er? Nike Air Safari. Svart och grått safarimönster och lite rosa. Heja!

Nu ska jag Köpenhamnsfik-jobba vidare lite och sedan ta reda på vilka de bästa butikerna är här i stan (Storm och Wood Wood).

Jag är i Köpenhamn och jobbar i dag och i morgon. Det är så att konstnären Wes Lang ställer ut för tredje gången på galleri V1 här och eftersom han gör ett samarbete med Indigofera (Sjukt snygga filtar! Coola t-shirts!) passar jag på att göra en intervju med honom till framtida pappers-Café. Ni vet som internet, fast man kan hålla i det, på papper. Och på iPad också, som alltså är som internet, fast papper, fast digitalt. Ehhh, var var vi? Jo, Indigofera och Wes Lang. Förresten, man FÅR inte säga ”padda” om iPad, det går bara inte. Okej? Okej.

Så. Weeeees Lang visade sig vara genomsympatisk på alla vis (bildgoogla genast, han har gjort så snygga grejer) men först visade han sig se helt jäkla Sons of Anarchy ut. Kolla bara på bilden. Svart vintage-biker-t-shirt, svart skinnväst från egna märket Best Wishes, svarta Levi’s 514 (divigt val) och förstås svarta snakeskinboots. Ja just ja, plus en sinnessjukt fet guldring från Great Frog (måste ha allt från Great Frog nu, vad ska jag med bostadsrätt till?) och en helt bananas-rysk guldrolle (vågade inte snegla närmare om det var en Submariner eller GMT-Master, ska göra senare ikväll).

Och där står jag och fånar mig, blott 181 cm lång i Wrangler-jeans, Margaret Howell-t-shirt, Our Legacy-kavaj och solglasögon från Tommy Hilfiger. Fick prova ringen, den var mer av ett armband till mig men ändå.

Så är livet ibland, jag fick ju i alla fall åka till Köpenhamn! Kolla på filten så länge, så återkommer jag.

Nya svartgrårosa Nike Air Safari på fossarna, LVC 605 (med lite trasig gylf – tjejkalas hela tiden!), t-shirt från Weekday och scarf (som jag har jättesvårt att få till på ett bra sätt runt halsen) från Neighborhood. Min lilla pin är från Supreme och det står ”Get a life” på, mycket nöjd med det eftersom jag känner mig rebellisk som bara f-n. Ba get a life allaa! Jag skiter i det här nuuu. Jag draaar!

Eh, oj. Andas nu Johan.

I går måndag hade jag samma byxor(!) och jacka, men en t-shirt från Neighborhood istället.

Och här har vi min favoriträtt från Riche – benedictade ägg – wohoo!

House of Blancpain

Igår fick jag alltså åka svart-bil-eskort ut till SJ:s reparationshall utanför Stockholm och genom soundsystemet ovan lyssna på den kommande Daft Punk-skivan Random access memories från början till slut. Det var… eh, det får jag tyvärr inte säga eftersom det är skadeståndshotande embargo till den 1 maj. Istället för att lämna något som helst omdöme om albumet lämnar jag er med ett knippe Youtubefilmer för att komma i rätt mood.

Dagens Daft Punk-outfit på mig är som följer: Skjorta Adam Kimmel x Carhartt, jeans Levi’s Vintage Collection, skinnsneakers W)taps och hightechjacka från Woolrich x Nanamica.

http://www.youtube.com/watch?v=UAOxCqSxRD0

http://www.youtube.com/watch?v=D8zlUUrFK-M

http://www.youtube.com/watch?v=dhmHaHTV-QM

http://www.youtube.com/watch?v=N_gBrSrlMlY

http://www.youtube.com/watch?v=GduitLUCgjI

http://www.youtube.com/watch?v=C6xVKcvze74

http://www.youtube.com/watch?v=cGZwPGsfcwM

Stillbilder från det fantastiska klippet nedan. Grabbarna har kommit på kant med varandra och Kenta ber Stoffe att  ta sin gamla cigarett och cykla till Bahamas föfan asså. Fortfarande en av tidernas bästa dissar. Vi ser samtidigt att Stoffe har någon sorts djärvt mönstrad damblus och Kenta mer av en flanörlook, i slapp okonstruerad kavaj med t-shirt under och ljusa byxor som skymtar fram.

http://www.youtube.com/watch?v=kAn6HfyJRV4

Nu är vi i perfekt mood för att sno stilen.

Den här mjuka bohemkavajen i blekblå denim från Our Legacy är perfekt för din Kenta 2.0-stil. Kör den med nervikt slag (någon ordning får det väl vara) och med en t-shirt under. Det är viktigt att t-shirten utstrålar lugna vibbar och har en skön stajl, hajaru? Exempelvis denna i linne från Margaret Howell. Köp den på Nitty Gritty. Finns i bomull till rimligare pris för den som vill fuska.

Sedan är det bara att komplettera med ett par vita brallor från Levi’s Vintage Collection så har du fulländat looken. Klickas hem från Trebban.

Men hallå, om du vill vara Stoffe då? I mönstrad knasblus? Då gör du egentligen bäst i att raida mormors garderob efter något i lämplig storlek.

Går nu inte det så finns det saker att köpa, till exempel den här från Wood Wood. Att få till ärmarna som små lampskärmar precis som Stoffe överlåter jag dock till er att styra med – någon nytta ska ni väl ändå göra?

Är det nu så att ni kommer på någon annan oväntad stilikon som ni vill ha hjälp att sno stilen ifrån – önska i en kommentar. Heja!

* * *

EDIT: Som Viktor och Johan påpekat på sociala medier hade jag flummat ur totalt när jag skrev – och blandat ihop grabbarna. Det är alltså Stoffe som bär damblus och Kenta som bär skön kavaj, inget annat. Som straff får jag ta min gamla cigarett och cykla till Bahamas föfan asså.

* * *

Jag är väldigt förtjust i japanska klädmärken. Särskilt de USA-fanatiska japanska märken som på 80-talet gjorde noggranna replikor av amerikanska klassiker, ofta bättre än originalen, långt innan jänkarna själva förstod värdet av sin egen stilhistoria. Inte sällan var det jeans det handlade om.

I en modevärld där ledorden länge var utveckling och effektivisering  – Framåt! Nyare! Bättre! – gjorde dessa japanska märken tvärtom.

Ålderstigna tidskrävande tillverkningsprocesser, design som blickade tillbaka till början i stället för att bryta normer, som inte tvångsmässigt gjorde skillnad på orden original och originell. Myterna är många om jeansmärkens vävstolar som skeppades över Stilla havet och varumärken som licensierades för en futtig slant.

Ett av de här märkena heter Warehouse Denim och grundades i den japanska staden Osaka 1995 av två bröder. Inspirerade av sina samlingar av vintagedenim från USA började Kenichi och Kenji Shiotani designa egna plagg: jeans baserade på Levi’s modell 501 och t-shirts efter förlagor de fått tag på via den amerikanska armén.

Sakta men säkert spreds ordet om deras hantverksskicklighet och sinne för detaljer – över Japan, över kontintenten till Europa och London, till New York och även till ett pojkrum i Kalmar, Sverige.

Till en början kunde jag bara drömma om Warehouse. Pengabrist, plus det faktum att märket inte gick att få tag på i Europa och än mindre i Sverige, gjorde att jag fick nöja mig med att mentalt gå klädd i plaggen. Men till slut – tack vare många sena timmar på Ebay och ett tvivelaktigt hanterande av mitt studiebidrag – kunde jag äntligen dra på mig en av deras t-shirts.

* * *

Åren passerade och min kärleksrelation med Warehouse fortsatte. Sen var det vardagen som bara kom och gick, i form av internet­handel ochförsigkomna mode­importörer i västvärlden, och det en gång så heta begäret började sakta svalna. Plaggen var fortfarande lika fina, men när de gick att köpa i allt fler fysiska butiker i norra Europa, eller enkelt kunde klickas hem via nätet, så försvann lite av magin.

Det var inte så att jag ifrågasatte relationen, men det var något som började gro i mig.

Klipp till januari 2013: modejätten Adidas lanserar ett samarbete mellan sin specialkollektion Y-3 av Yohji Yamamoto och just Ware­house Denim.

En exklusiv linje som går under namnet ”Nice to meet you” och består av tre jeansmodeller:

En basicbyxa i selvagedenim vävd på amerikansk bomull – inte så dum alls.

En statementbralla som har ett japanskt fjäder­mönster på insidan – inte helt orimlig.

Och ett par drop crotch-jeans som… nä, vänta lite nu. Seriöst?

Drop. Crotch. Jeans?

Byxor med så mycket insytt häng att man utan problem kan bära vuxenblöja under.

Jeans som är byxornas motsvarighet till One Direction: orimligt stora.

Byxmodellen som faktiskt förbjöds i ett tillägg till Genèvekonventionen 2004?

Jaha. Men i så fall är det ju inte mig det är fel på, Warehouse. Det är inte jag – det är ni.

Det här håller faktiskt inte längre, jag gör slut.

Hej då, älskade Warehouse!

På Coachella i helgen släpptes en teaser för Daft Punk-albumet där man får se robotarna spela live med Nile Rodgers och Pharrell Williams. Fjong! Samtidigt fortsätter bandet att lägga upp intervjuer med legender på sin sajt – nu senast Pharrell som pratar jetlag och Men in black. Varje intervju har nya snuttar från skivan så missa inget. Några punkter om vad vi kan lära oss av filmerna:

1. Pepp på paljett
Försäljningen av paljettkavajer beräknas nå rekordnivåer i mitten av maj. Detta väntas gälla både den officiella Saint Laurent-ritade scenkostymen och allt i svart paljett på Buttericks.

2. Håll i hatten
Det spelar ingen roll hur cool du tycker Pharrell Williams ser ut i sin pojkhatt på sned – är du inte en demonproducent, superartist och internationell modeguru (och let’s face it, vad än mamma säger så är vi inte det, varken du eller jag) så kommer det se ansträngt och/eller larvigt ut.

3. Cirklar som sluts
Det lutar åt att Random access memories (som låter fantastiskt, varenda sekund jag hört) innebär att Daft Punk äntligen har hittat hem. Det är ju mot detta de strävat hela tiden, från tidig Beach Boys-besatthet via amerikanska high school-doftande collage i albumkonvolut till de mjukaste elgitarrslingorna: till ett solblekt Los Angeles där Doobie Brothers håller hand med Chic i en blodröd cabriolet, och sträcker armarna i luften som i en bortklippt scen från en John Hughes-film.

http://www.youtube.com/watch?v=CGP2rkuEDl4

http://www.youtube.com/watch?v=6QVtHogFrI0

sidar
Postades 2013/04/05 kl 21:19

Är Our Legacys smile tröja något du skulle kunna ta på dig? Vad tycker du om den?

Johan Hurtig
Postades 2013/04/08 kl 15:26 | In reply to sidar.

Intressant fråga! Ja – och nej. Det är ju en superfin tröja, men tyvärr är det för många som upptäckt det också. Bara timmar efter att den till slut släpptes i våras blev den omöjlig att bära för mig eftersom kvoten helt enkelt var fylld. Däremot bar jag provexemplaret en stund i vårt moderum i höstas, och förevigade tillfället på bild, så att jag ändå skulle vara en av de första att ha på sig den.

Så alltså: Jag tycker den är superfin, men kan heller inte bära den nu. Och ja, jag är såklart medveten om knasigheten i att tänka på detta vis. Men, vad ska jag säga, jag är ju lite knasig! Tror du inte detta skulle bli ett roligt blogginlägg förresten?

Såhär glad såg jag alltså ut i höstas när jag för en stund hade på mig det något för stora provexet av Our Legacys smiletröja.

Plus att jag är förtjust i ordskämt, det vet ni ju.

Ändå var det först alldeles nyss som jag förstod dubbelmeningen i tv-serienamnet Californication.

Det måste vara något fel på mig, helt klart.

http://www.youtube.com/watch?v=W3WV-IjOiEg