”Johnny” Brando i Levi’s-jeans och skinnpaj från Schott NYC. Lokförarkepsen är ju orimligt snygg och fullständigt omöjlig att bära, ledsen smiley.

Min main man Hiroshi Fujiwara i kanske världens hippaste skinnjacka: samarbetet mellan Fragment Design och Lewis Leathers.

Grundaren av Langlitz Leathers, Ross Langlitz. King!

Heja Sverige! Howlin’ Pelle och gänget kör Lewis Leathers.

Exakt hur ambassadörskontraktet mellan Schott NYC och The Ramones såg ut är oklart – men jackorna sitter i alla fall klockrent.

Mitt nästa skinnjackeköp: Langlitz Leathers Crescent. Fjong!

Jag är inte på något sätt en vinexpert. Men jag hatar att inte vara duktig på saker och ting. Det kanske är ett typiskt medelklassigt bildningskomplex men oavsett ämne vill jag ha koll, vara hyfsat påläst, veta ett och annat. Försvarsmekanismen när det inte går? Att skoja till det.

När det gäller provsmakning av vin är typexemplet att kraftigt svinga runt vinet i glaset, nyfiket stirra ut det, snorta upp samtliga arompartiklar i näsan, ta en klunk som yvigt skickas runt i munnen innan jag försjunker i några sekunders djup eftertänksamhet och sedan utbrister:

– Mm-mm! Rött va?

De vinprovningar jag deltagit i tidigare har varit torra (hoho) sammankomster, fyllda av för mig intetsägande smakord som petroleum och skumbanan och ett evigt rabblande av druvtyper och jordmåner. Vinböcker likaså – till och med värre eftersom du inte ska smaka på dem, tydligen. (Åh vilken påtaglig eftersmak av… papper och… bläck.) Men med sommelieren, journalisten och författaren Alf Tumble är det bara att vaska de där gamla sanningarna, visar det sig.

* * *

Jag befinner mig på en vinprovning med anledning av Tumbles nya bok Drick! och det är roligt redan från början.

Vi får lära oss om hur olika viner passar till olika sorts musik, och Alf berättar att han medvetet ville bort från traditionell druvkategorisering för att istället fokusera på hur man dricker. Till exempel överraskar han oss med att presentera den optimala kompisen till ett glas champagne: helt vanliga potatischips. Och det stämmer – så gott!

Det perfekta mötet mellan Madeira och blodpudding nämner han bara i förbifarten.

Därefter ställer han fram geléhallon som vi ska smaka med rosévin, och säger att det kommer smaka ”sur gammal finlandsbåt”.

– Det är dåligt va? frågar någon (okej, jag), och alla skrattar.

Sedan kommer de på sig själva med att ha brutit den heliga vinprovningsstämningen. Det ska ju vara seriöst detta. Allvar. Så när vi får blindprova ett öl och någon, som vi kan kalla DN-journalisten Jenny Damberg, säger att det smakar som ett gammalt folköl blir det alldeles tyst i lokalen.

Men guud… vad är det hon sägeeer… hon tror att det är vanligt folköööl….

– Spot on, säger Alf Tumble, det är precis vad det är!

Proffsen andas ut i smyg. Men åh det visste ju jag ocksåå…

Tiden går orimligt fort när Tumble tipsar vidare om bra burköl och återlanserar den hånade drycken Sangria. Provningen avslutas med en iscider (vad är det ens?) från Umeå som vi avnjuter med Refused i högtalarna.

Kort sagt: om Alf Tumble lyckats överföra ens lite av den entusiasm som han utstrålar personligen till boksidorna så är Drick! ytterst köpvärd för alla som vill veta mer om drycker utan att ha tråkigt under tiden. Släpps den 25 mars.

VÄSKGASM!

Ja, det var bara det. (Bild från Daniels blogg.)

Den här pågående old-school-skate-trenden som är överallt nu gör att jag måste dela med mig av min för tillfället bästa affärsidé: någon borde relansera Airwalks klassiska modeller i Sverige.

När jag gick i högstadiet i mitten på 90-talet var det inte Vans som gällde. Det var visserligen så att Adidas Gazelle var stor, precis som Puma Clyde, DC Shoes började bli populärt och Etnies var coolt. Men allra coolast var nog Airwalk. Diskreta men ändå distinkta och inte helt lätt att få tag på (Swedsport i Kalmar fick väl in ett par som tog slut direkt). Jag är övertygad om att man kan sälja lådvis av dessa till våren.

Nä, nu är det jag som köper hem ett par svarta Airwalk One – men denna gång hoppar jag nog över att smeta in dem med LiquiSole eller Kiwi Sport boot patch…

Airwalk One – grymt snygg än idag.

Airwalk JIM – märkets andra klassiker som nu finns i lackvariant. Lanvin, någon?

Kanske den allra häftigaste skon på Falkenbergsskolan i Kalmar 1995. Jason Lee Pro Model. Ganska långt från My Name Is Earl om ni frågar mig…

Nyare Airwalk-dojja. Den här är ju helt onostalgiskt snygg!

Och så en liten läsgodisbonus: Följ länken till e-boken The history of Airwalk.

En snabbgoogling leder till följande bildbevis:

Matig grå kostym, perfekt sittande skjorta och lite nonchalant slips.

Workwear-Palme i skjorta över skjorta. Oerhört 2012.

Nautical Palme med sportig klocka och en liten pin – rimligen S-loggan men kanske Supreme.

Stram stil som balanseras med ett oerhört flamboyant grepp om ciggen.

Kubanen Palme håller stilen med Castro.

Fårö sommaren 2012? Skulle man kunna tro. Plus för högt upprull, bara fötter och fint armbandsur.

Intervjuas iklädd snyggt boxig treknäppt kostym och smal slipsknut.

I rosens namn. Spjuverminen personifierad. Mycket bra.

Bonusgodis: Adonis – No way back

http://www.youtube.com/watch?v=cZj9oQ-5aaY

1. Hur snyggt och bärbart det än ser ut på bild, så kan du inte ha hängselbyxor om du är vuxen. Även om du mot förmodan skulle ha exakt lika coolt utseende som mannen på bilden är det mot naturlagarna. Oklart varför. Det går bara inte.

2. Världens genom tiderna coolaste snubbe står som tvåa från höger på den här bilden. Vad är det han har på sig? Det ser ut som ett förkläde, fast med byxben. Trekvartsbyxben! Fatta att han står där i historiens mest orimliga plagg, och bara glänser. Hur kan han bära upp det där? Det är som om tiden kröker sig runt honom, gravitationen upphör, fiskar börjar flyga och hundar prata. Jag imponeras, men blir också en smula sorgsen av vetskapen att jag aldrig någonsin kommer bli så cool. All respekt till denne man.

Tre vanligt förekommande uttryck jag tycker är extra kul i amerikanska mattävlingsprogram:

1. ”Cleanse the palate”
Mellan rätter gäller det att nollställa smaklökarna och lugna gommen inför kommande smaksensationer. Då är det praktiskt för kocken att servera en liten ”palate cleanser” i form av en sorbet eller liknande. Sedan är det förstås höga kockmässiga nördpoäng på att ställa fram en basilikagranité eller en liten umamisorbet.

2. ”It’s do or die”
Denna kommentar fälls ofta i deltävlingar som kräver stor uthållighet. 24-timmars chilikokning eller hamburgergrillning i öknen, exempelvis. Den smale typkocken Spike som fortsätter matlagningen trots att han nyss råkade skära av sig pekfingret rör outtröttligt i grytan och stirrar med en tom blick framför sig: ”It’s do or die”. Vissa deltagare föredrar detta uttryck med tillägget ”baby” på slutet.

3. ”Throw under the bus”
Vanligt förekommande när det varit någon sorts lagtävling. En deltagare påpekar framför juryn att det minsann var någon annans fel att porkbellyn inte blev krispig eller att det var någon annan som fick idén att smaksätta bearnaisen med lakrits. Den som påpekar något sådant blir genast anklagad för att kasta sin kollega under bussen, eller som någon sa i ett avsnitt: ”You love driving that bus – hitting people”.

Kan jag vara sist ut med att sammanfatta förra året nu? Bra. Här följer i så fall en högst personlig uppräkning av vad som gällde förra året. Komprimerat och upplagt för fortsatta efterforskningar. (Och ja, visst är en del saker betydligt äldre, men än sen då?)

Tv och film: Homeland, Louie, Men of a certain age, Desperate Housewives, Portlandia, Curb your enthusiasm, Big bang theory, Kung fu panda 2, Super 8, Midnight in Paris, Hanna, alla Harry Potter, Moneyball, Tintin.

* * *

Musik och mode: Nebraska »Displacement«, Modeselektor – Berlin, Daft Punk – Drive Unreleased 1994, Ginz – Boss, T-Pain ft. Chris Brown – Best Love Song, Sister Charmain – The Body, Blawan – Getting Me Down, Zomby, Drop Out Orchestra, »Turtleduvs«, Super Value Edits, Burial »Street halo«, Daniel Bortz, Bon Iver – Skinny love (Das Kapital rerun), Charles Bradley – The world (is going up in flames), Carole King – Will you love me tomorrow, SoulParlor – Real (Opolopo dub fix), CFCF – Cometrue (D’eon remix), J Boog »Let’s do it again«, Jacques Greene – What U R, T.P. Orchestre Poly-Rythmo – Avoun Doupou Me Douga, Girls – Honey Bunny, Stolen Voices – Jean 1, Nicholas, George Benson – Whats on your mind (Soho808 something’s going on edit), Busy Signal – The Gambler, Visvim Skagway, Beams+ navy blazer, Nike Gyakusou 4/5 length pant, LVC 605.

Alltså, Kalle – Cafés träningsbloggare som inte är expert – är fantastisk när det gäller mycket. Han gör roliga videoinlägg, har en kul dialog med sina läsare, ger strålande träningstips och lyckas gå runt i världen som en vanlig man trots att han är tre meter lång, väger femhundra kilo och är rätt hårig. Så det finns många anledningar att tycka om honom.

Men för min del handlar det givetvis främst det som skärmdumpen ovan vittnar om – hans talang för tramsigt underbart meningslösa ordvitsar.

Heja Kalle!

Bonusinfo: Ryktet på stan säger att Kalle kom på den här ordvitsen i samma sekund som jag fick tips om den.

Dagens lästips blir den här intervjun med replikamaestron Nigel Cabourn. Nog för att han är känd för sin hyperautentiska detaljrikedom, men nu nördar han loss ordentligt. Vad sägs om detta citat – till synes sagt helt på allvar – om Mount Everest-bestigaren George Mallorys scarf:

”I’ve actually had Mallory’s clothes all in my hands, what’s left of them. I’ve seen his neckerchief – navy blue neckerchief, which he used to tie around his head, still caked in blood from 1924.”

I detta nu så står japanska designers och försöker få till rätt färgförändringar på blod så det ska se ut som från 1924.

Personligen är jag kluven, halva jag vill gå klädd från topp till tå i kläder som en närsynt japan omsorgsfullt pillat ihop – jättelångsamt – för att perfekt efterlikna plagg i amerikanska filmer från 1986 och andra halvan vill gå klädd i mörkblå kavaj så mjuk att den kan vara örngott, så modernt och kvalitetssäkrat tillverkad som möjligt, så att den på något sätt höjer sig över allt vad varumärke och historia heter och bara är ett med… universum? Och ändå bara ser ut som en helt vanlig kavaj, ja ni fattar.

Eller när jag läser vad jag just skrev inser jag att ni kanske inte alls fattar, men vad ska man göra åt den saken? Det är liksom inte så att jag kan ändra nu när orden är där på skärmen.

Här behövs det nog kaffe.

Tipstack till Ronnie!

* * *

Hej Jonas,

först av allt vill jag berömma dig för att du är ett geni, men självaste anledningen till att jag skriver detta öppna brev till dig är att jag vill bli din protegé.

Vad konstigt, tänker du kanske nu, du är ju min redaktör här på sajten (visst skulle du också ogilla att skriva ut ”sajten” med j sådär?) och då kan du väl inte vara min protegé.

Men tänk att det kan jag väl visst! Framförallt för att jag vill, men också av följande anledningar.

* * *

Jag har väl kommit en bra bit i mediebranschen men kanske främst när det gäller tramseri och att vara webbredaktör. Jag skulle vilja utveckla mitt skrivande mer, mot reportage, krönikor, den stora romanen och sådant. Där kan du vara till stor hjälp. Att du redan är insatt i mitt skrivande är ju bara ett plus.

När vi sågs förra veckan och jag filmade dig hade du en jätterolig orange keps på dig. Det känns som något jag gärna ser på min mentor.

Vi är båda fåfänga samtidigt som vi försöker låta bli att visa det, där har vi en beröringspunkt som vi kollektivt kan förneka från och med nu.

Vi har likartade faiblesser för 50-talet, americana, rockabilly, skägg (du) och sidbenor (jag).

Jag kan betala för mig själv när vi äter middag.

Du började din skrivande karriär med att skriva fnissiga texter om hundvalpar med mjukglassmustascher. Jag har skrivit ett påhittat pressmeddelande där den enda poängen var ordvitsen Veranda för en Telenor.

Du har haft en hyfsat komplett samling Fantomen. Jag har en hyfsat komplett samling Fantomen.

Du gillar att fotografera. Jag gillar att filma och att fotografera.

* * *

Kort sagt, jag skulle gärna ta emot skrivråd, textkritik och allmän livsfilosofi från dig, har inga problem med publicerade konversationer vilket det här öppna brevet visar (om jag inte i förtroende berättar för dig om mitt viktkomplex, jag börjar bli tjock!). Jag tror också att våra personligheter passar bra ihop och jag ser fram emot att få kalla dig min mentor.

Har nu förklarat med några rader vad jag vill ha dig till som mentor och beskrivit varför jag tror att jag är lämpligt protegé-material.

Och då har jag inte ens nämnt hur oerhört lika vi är Bud Fox respektive Gordon Gekko till utseendet!

Bästa hälsningar,

Johan Hurtig

(Förtydligande: Eftersom en stor del av det som skrivs på den här bloggen är oseriöst larv vill jag betona att denna öppna ansökan är helt allvarligt menad).

Det firar vi med att lägga upp lite random (ja, jag tänker använda den anglocismen lite till) bilder som till stor del råkar vara på mig, och låtsas att det är en så himla liksom inspirerande tumblrblogg som man bara kan scrolla framför i timmar.

Snäll.

”Var det lite kallt eller var du bara lite kth??”

Det är kanske lika bra att låta Eric ta över här helt och hållet. Nu kommer jag ändå ägna dagen åt att värka fram en kontring.

Det önskades närbilder på mina fina kängor så här kommer det sådana. De heter alltså Double-H 8 inch lacer boots och färgen verkar kallas Folklore och sulan Oak ICE. Made in the USA hur som helst (inga jädra kommunister). Den svarta randsömmen kan bara beskrivas med ett roligt ord: Mumma!

”Enhandshjärta. Mitt bästa någonsin. Första försöket. Sen gjorde jag en skitstor kuk för att fira.”

Som sig bör är självaste uppsatsen rätt hårt hållen vad gäller formalitet, men i förordet fick vi släppa loss. Har tidigare publicerats på en gammal anonym blogg men förtjänar fler än de 40 läsare vi hade där.

Vår bästa tid är igår

Två män sitter i en hotellbar.

Inredningen består av stora, tunga Chesterfieldfåtöljer (kvalitetsprodukter som snarast ska ses som en investering än som en möbel), helklädda i buffelläder, med vaxat ytskikt i färgen oxblod. Där står en humidor så storslagen och väl tilltagen att man kan gå in i den. Borden är tillverkade av ivoriansk mahogny, med svarta marmorskivor och gulddetaljer. Nyckelord för inredaren har varit rävar, jaktlag och brittisk lantadel.

Männen tillhör den urbana, yngre, övre medelklassen. De är båda smala och av medellängd, och förefaller vara ett antal år under 30. Den ena mannen bär mörka jeans, Levi’s 505 (den lite smalare modellen) från 1967, givetvis otvättade. På fötterna har han rödbruna Redwing 875, som stilmässigt passar perfekt till den hundtandsmönstrade kavajen i äkta Harris Tweed från Dunn & Co. Just kavajen och de jeansen får honom alltid att längta mer än vanligt efter 60-talets London. Under kavajen syns mannens kashmirtröja i gräddvitt från Ralph Lauren. Tillsammans med den rosa Brooks Brothers-skjortan med button down-krage är bilden av en utomjordiskt medveten man komplett.

Den andra mannen bär också han mörka otvättade jeans, men har istället valt ett par japanska Full Count-jeans, de som perfekt efterliknar de gamla originalen från Levi’s. Eftersom våren har kommit och marken är torr har mannen idag valt att använda sina
Nike Air Max 87 (även kända som Air Max 1), givetvis i originalutförande: Vit bas med grå och svarta detaljer samt röd swoosh. Upptill har han strävat efter klassisk enkelhet. Vit t-shirt precis som James Dean och M65-jacka som DeNiro i Taxi Driver.
Jackan har han lagt över armstödet.

”Nu har jag hittat the watch. Jag ska bara ha den. Jag SKA bara ha den. Det är den enda klockan man ska ha. Efter den finns det ingenting. Rolex Daytona, 61 då såklart. Med El Primero-urverk. Så jävla classic”, säger den ene mannen.

”Det är jubileum för Sgt. Pepper-albumet i år. Fatta, 40 år sedan. Man skulle varit där, det har inte gjorts bättre musik sedan dess. Det albumet är ju ett underskattat Beatles-album idag, så fel”, säger den andre mannen.

”Jag fattar inte alla idioter som går och köper nyproducerat, liksom inte bryr sig om historien bakom”.

”Nej precis, som med musik. Varför ens försöka göra pop efter Beatles? Det blir ju bara varianter på det som redan gjorts”.

”Man skulle levt då istället. Nu är allt så trendkänsligt och ängsligt. Ingen känsla för de eviga värdena”, säger den ena mannen och tar en klunk av sin Talisker-whisky.

”Visste du att Taliskerbryggeriet brann ner till grunden 1960?”

”Ja, det är klart. Hade legat på samma ställe sedan 1843. Men de byggde upp det igen in i minsta jävla detalj, med bucklor i pannorna och allt, ha ha”.

”Jävla Steffo Thörnqvist”.

Längtan till den tid som flytt kan gestaltas i olika skepnader och framkallas av vad som helst. Vår bästa tid är igår. En smak eller en form – en kaka eller ett par jeans. Nostalgiska tendenser finns överallt. Kan vi se dem? Kan vi förstå deras betydelse?

Att komma hem efter en bra men smått uttröttande fredag ska vara en religiös soulsingel som handlar om att kläder kan laga en trasig själ.

Lite lång kanske, men jag gillar den.

Takuji Suzuki är bror till Engineered Garments-mannen Daiko Suzuki. Han grundade märket TS 1999 och gjorde en konceptuell nystart 2009 då han också ändrade namnet till ts(s).

Det är den vanliga varsamma blandningen av uråldriga plagg och högteknologiska material som gör att sådana som jag blir pirriga i magen, och designen håller sig oftast inom det rimligas gräns.

Själv slänger sig Takuji med luftiga citat som ”creation which is ever existed but never existed och ”unpredictableness with dignity”.

I den filosofiska andan kastade jag mig över en liten intervju med Takuji Suzuki och googletranslatade den från japanska till svenska. Det blir mestadels helt obegripligt men jag gillar det. Läs nedan.

”Mellan varje av dessa element verkar vara motsägelsefullt, med färgerna starka påtryckningar, missbruksmönster med fokus på den unika blandningen av material, genom att utföra bytet, ”få saker jag sannolikt”, ”överraskningsmomentet Ginai” att saldot på mitt eget, som syftar hållning.

Först, berätta gärna mer ett tema för 2010 våren-sommaren. Varför valde du detta tema?

Tema varje säsong som termen inte lämnas. Absolut bunden och bestämd att orden bort att försöka vara sammanfattas i vad det skulle bli trångt som sin egen uppfattning om saker. Kanske helt enkelt klumpig. Så temat har spridit sig slumpmässigt i mitt huvud när du byter.

Season, vad gjorde du prova något nytt?

Bilden i mitt huvud medan jag fortsatte att förändras. Etappen av insamlingen, vid den punkten jag tycker det är dags att visa dig hur vad det. ”Den nya” Gjorde vad? Jag vet i mitt är anslutna hela tiden. Jag vill höra vad andra människor ser mig själv omvänd.

Lookbooks jag besatt särskilt den här säsongen?

Varje gång jag tar på Pitti, beror på att ha tagit lite tid i tryck, bland annat den otroligt smal bas, snarare än bilden är ett foto beskrivning. Alltid har samma känsla och en ganska vågad, så just nu.”