Det är en modeblogg

Det är en modeblogg

Det är en modeblogg

Johan Hurtig Wagrell skriver om mode... och sånt.

Så bra är Frantzén – Johan Hurtig testar trestjärnigt

Johan Hurtig Wagrell  |  Publicerad för 1 dag sen  |  Lästid: 6 minuter

Det har gått en dryg månad sedan jag hängde på det digitala låset och lyckades boka sittningen. Och nu är det dags: Vi ska äta trestjärnig middag på Frantzén.

Eftersom jag är modebloggare tar min fru outfitbilder på mig utanför på gatan. Bokningen är kvart över ett en fredag, vi är fnissiga och pirriga. Jag har spenderat veckan på att läsa om restaurangen och närstudera kockarna på insta för att vara uppdaterad. Och redo.

Till slut får jag då trycka på den omtalade, enda hissknappen och gå av på tredje våningen. Bubbelvagnen rullas fram och en sommelier börjar berätta om champagnerna. Vinlistan finns på en ipad som läggs framför mig och solljuset reflekteras EXAKT vid priserna. Jag ser bara en summa och med den är det så tokigt att jag inte förstår om det är priset för glas eller hel flaska. Spenderbyxorna är absolut på, men jag vet också om att jag är på ett ställe där min vanliga världsbild inte riktigt stämmer. Det är liksom skillnad på att lyxa till det med en glas för 700 kronor, eller ett för 2200. Därför blir det en lustig charadlek när jag lyssnar på sommelierens beskrivningar och försöker tolka min frus miner som är kopplade till prislistan. ”Mm, det låter ju jättegott, det kanske vi ska satsa på… eller, älskling, låter det… gott? Eller låter det lite för dy… komplext?”

Vi lyckas ändå välja två olika, precis lagom dy… komplexa varianter (Krug och en annan), som vi sköljer i oss med ett par underbara snackskonstverk. När vi får påfyllning i glasen ryser både gourmeten och smålänningen i mig av välbehag. Vi ombeds sedan ta med våra glas bort till köksdisken, för nu är det dags att gå igenom vad vi kommer kasta in i våra munnar de kommande timmarna.

Under en träskiva avslöjas ett gastronomiskt diorama – där ligger norska influgna pilgrimsmusslor, ankägg, osetrakaviar, en gul lök… så genomtänkt presenterat att när havskräftan lyfts upp och börjar sprattla känns också det som en inövad del av skådespelet. (Här sållas humanisterna från de samvetslösa. Min fru: ”Jag tycker synd om den.” Jag: ”Mmm, jag blir hungrig!”)

Vi går ner till matsalen en trappa ner och får på vägen en fortsatt husesyn och hälsa på alla i gänget (det känns verkligen så) och sätter oss sedan till bords. Fast då att till bords mer känns som att ta plats framför scenen. Jag påpekar viskande saker som jag känner igen från instagram till min fru.

Dags för vinpaketet att vecklas ut. Någon säger ”ni måste ju ha stödhjul också” varpå en sake uppenbarar sig. Trots att jag kämpar, kan jag inte låta bli att på klassiskt jag-manér ställa en fråga som jag vet svaret på, bara för att jag har så trevligt. Något om rispolering tror jag det var. Min fru retar mig.

Vi äter magisk otoro (japanska för ”det här smakar inte precis Eldorado-burktonfisk!”). Sedan blir det empatiätning av havskräftan, känd från tidigare i texten, tillsammans med en strålande tysk riesling. Här minns jag att vi också hade havskräfta och riesling på vårt bröllop, signerat kock-kingen (ursäkta facktermen) Leo Frodell, och då blir jag så uppspelt att jag bara kan prata om det i flera minuter. Tills min fru påminner mig: ”Jag vet, jag var med.”

Men nu går det inte att stoppa mig, så gott är det. Så trevligt har jag det. Nu är jag igång! När vi ska äta kaviar läggs det en liten träpuck framför mig, som en liten träoblat, där det sedan kommer placeras en sked. Jag kan inte motstå att spexa till det: Jag låtsas tro att den ska ätas, för den till munnen och säger ”god men lite hård”.
”Mm”, svarar min fru.
Kaviarrätten är för övrigt det bästa jag ätit i hela mitt liv.

Jag börjar bli oregerligt glad av kombinationen lysande mat och vin och ställer massa frågor om exempelvis hur snabba kockarnas termometrar är – och samtliga frågor besvaras gladeligen av teamet. Mer mat ställs fram. Brioche, tryffel, lamm, löksoppa, våfflor. Jag fotar vinetiketter, madeira, pinot noir. Allt är sinnesutvidgande välsmakande och avancerat, utan att för en sekund kännas sökt eller forcerat.

Vi är plötsligt tillbaka där uppe i vardagsrummet igen, eller är det hemma hos front of house-Calle? Han tar i alla fall med oss till den gigantiska avechyllan – dags att smaka starkt! Jag försöker vara världsvan och namedroppar Pappy van Winkle och Calle rekommenderar Whistlepig rye whiskey som givetvis smakar som flytande guld. (Och gissningsvis bränner ungefär lika mycket och angenämt i strupen.) Stämningen är så familjär att den EGENTLIGEN för-low-brow-skojande dialogen om spritmängd som följer passar perfekt in i upplevelsen.
Jag: ”Det räcker med en tvåa, om det går bra.”
Front of house-Calle: ”Absolut, en tolva sa du?”
Jag: ”Nej två. Dricksglas alltså.”

Och på något sätt sammanfattar de tråkiga skämten Frantzéns storhet väldigt bra. Jag har ätit på Mugaritz i San Sebastian, Geranium i Köpenhamn, Le Cinq i Paris och det har givetvis varit oerhört minnesvärda upplevelser med fantastisk mat och spektakulära miljöer. Men det har alltid känts lite sådär ”kom ihåg att du är på ett Michelinstjärneströsslat ställe”, en aning stramare kan man väl kalla det (även om de hade en del busiga inslag på Mugaritz). På Frantzén förenar man fine dining på högsta nivå med ett avslappnat, ultratrevligt mottagande och det trumfar alla vita dukar i världen. Du stoppar i dig det godaste du någonsin ätit, med känslan av att du slunkit in på ditt lokala favoritställe. Sedan betalar man den svettiga notan och lämnar lokalen lycklig, medan personalen hälsar välkommen tillbaka.

Och att man då på allvar tänker att det kommer bli snart är väl det ultimata beviset för en fullbordad illusion.

Fem anspråkslösa försnacks bara (obs ironi).
Min vän Otoro!
Lova att va snäll mot langoustine.
Dyraste karaktären i Star Wars? Det måste vara Caviar-iar Binks.
Havets bäste rappare? Pharoahe Monkfish.
Ronja Rövardotters kompis som var fiskhandlare: Scallo-Per
4 Oignon Blondes!
Morel & Hardy?
Bröd!
Våffeldipp!
Här haru våfflan!
Otrolig glass – typ (jag minns inte så mycket från slutet p g a förstörd av njut).
Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad för 1 dag sen

Outfit: Den godhjärtade maffiakillen

Johan Hurtig Wagrell  |  Publicerad 2020-05-23 12:12  |  Lästid: 2 minuter

”Jag är här för att hämta upp pengarna.”

”Jag har dem inte nu, förlåt! Du ska få dem nästa vecka, snälla skada mig inte!”

”Jaha, okej! Nämen absolut, ingen fara. Vi ses nästa vecka. Kram!”

Vårens kanske smartaste stiltips: Köp begagnad skinnkavaj som sitter halvhyfsat för 150:- och lämna in till skräddaren och vips har du 2020:s absoluta it-plagg för strax över 2000 spänn.

Skinnjacka: Vintage Hollies, omsydd hos lokale skräddar’n

Tröja: Merinoull från Uniqlo

Byxor: Our Legacy (också omsydda pga nytt midjemått)

Skor: Converse x Undercover (det står ”order” och ”disorder” på tårna :)))))

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-05-23 12:12

Arbitrage against the machine (förlåt)

Johan Hurtig Wagrell  |  Publicerad 2020-05-19 16:54  |  Lästid: < 1 minut

Jag surfade in på briljanta webshoppen End och du kan inte ana vad som hände sen! Jag möttes av bilden ovan med helt löjligt låga priser på Visvim-kläder. Ojojoj! Jag hann dra mig till minnes lektionerna på Handelshögskolan när vi fick lära oss om arbitrage, alltså att utnyttja att en vara säljs på två marknader för olika pris. Man köper då exempelvis en aktie, ELLER en japansk t-shirt med handmålat tryck, och säljer den vidare direkt till ett högre pris, och tjänar således storkovan. Hann tjäna otroligt mycket i tanken och faktiskt börja investera pengarna, innan jag klickade mig vidare och såg att de (givetvis) korrigerat prismärkningen i god tid innan varukorgen. Synd.

Sjung vackert i skorrande strängar, sjung vackert om Visvimkläder ändå.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-05-19 16:54

Stilregler för den moderna mannen 1: Uppsydda jeans

Johan Hurtig Wagrell  |  Publicerad 2020-05-15 09:25  |  Lästid: < 1 minut

Titta! Ett nytt format! Jag tänkte passa på att utnyttja denna PLATTFORM som jag har tilldelats och leverera lite uppdaterade stilregler. Sist någon hittade på en ny stilregel var typ på 1800-talet när någon sa ”don’t wear brown into town”, vilket kanske inte känns superaktuellt idag. (Jag menar, brunt är ju värsta innefärgen.) Nåväl, jag börjar i det väldigt lilla och med att outa mig själv. Något av det värsta jag vet är när man syr upp jeans och skräddaren använder helt vanlig raksöm. Jaja, det kanske knappt syns men KÄNSLAN. Titta på bilden, det ser ju helt fjuttigt ut. Problemet är både sömmen (inte många skräddare som kör med chainstitch, men kolla med Second Sunrise!) och kanske framförallt att det blir så jämnt och perfekt liksom. Den tvättade, bearbetade originalsömmen har ju veck och ojämnheter och färgskiftningar, den lever. Den jag har på mina jeans är jämn och platt och ful. Den ÄCKLAR MIG! Så helt enkelt, undvik detta.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Outfit: Inspector Clouseau 2020

Johan Hurtig Wagrell  |  Publicerad 2020-05-15 07:38  |  Lästid: < 1 minut

Minus Beppehatt, slips och förstoringsglas. Plus rosa Prada-glasögon.

Rock: Our Legacy Workshop

Kashmirpolo: Uniqlo

Solglasögon: Prada

Byxor: Oscar Jacobson

Skor: Gucci

Det ligger hårt jobb bakom en professionell outfitbild.
Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Outfit: det sista som passar hyfsat

Johan Hurtig Wagrell  |  Publicerad 2020-05-14 21:43  |  Lästid: < 1 minut

Fördel med att gå ner 13,6 kilo: Man har gått ner 13,6 kilo.

Nackdel med att gå ner 13,6 kilo: Inga kläder passar längre, framförallt inga byxor.

Jag har sålt i stort sett hela min tidigare a-rotation ur garderoben – men det har inte varit några problem eftersom jag ändå bara gått klädd i japanska tights sedan i januari. Nu är det dock dags att börja med människokläder igen och ledord kring mina outfits har tyvärr fått vara ”sitter byxorna uppe?” snarare än ”ser det bra ut?”. På bilden ser vi en sådan komposition, som ändå blev helt okej. Det handlar alltså om att efter bästa förmåga få till en vettig helhet av de delar som storleksmässigt är närmast rätt. Ett otränat öga kan tycka ”se där, en kille med helt vanliga kläder som säkert passar” medan jag själv tänker ”må djävulen ta de här för stora jeansen”. Nåväl, kläder enligt följande (snart på ett Herr Judit nära dig):

Jeans, Our Legacy

T-shirt, Supreme

Skinnskjorta, Our Legacy

Skor, Dr Martens x A Bathing Ape

Je suis Benny Guldfot!
Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-05-14 21:46

Hört på gymmet

Johan Hurtig Wagrell  |  Publicerad 2020-05-12 12:38  |  Lästid: < 1 minut

Jag glömde mina hörlurar och tvingades alltså genomföra ett helt gympass MED INSLAG av andra människor. Panik. Det gjorde dock att jag hörde detta fina meningsutbyte.

Två tonåringar i början av sin gymkarriär kommer upp för trappan. De är på väg till de fria vikterna, hantelstället. Tonåring 1 vänder sig till Tonåring 2 och säger:

”Bickarna, det har man ju väntat på hela veckan!”

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Ordning på Ian Thorpet

Johan Hurtig Wagrell  |  Publicerad 2020-05-12 10:37  |  Lästid: < 1 minut

Halloj! Har det kanske varit lite för sporadiskt med skriveriet i den här digitala dagboken senaste tiden? Jag tror bestämt det. Anledningen är att jag varit pappaledig och genomfört träningsprogrammet 16 weeks of hell, känt från Stefan Schwarz superkropp och numera Nexiko-tv-programmet. Minus 13,6 kilo plus magrutor, tackar som frågar. Hursomhelst, nu ska jag ägna lite mer tid åt den här bebisen också (nummer tre kanske, efter Betty och min superkropp). Helgen innebar avslutning av programmet och följaktligen en ordentlig påklivning på den omtalade vagnen (som transporterar alkohol och transfetter tror jag). Dessutom kändes det inte mer än rätt att också backa ikapp krogen. Intag således av härligheter enligt följande:

Flippin’ Burgers. Hmm, ska jag välja en Burgler eller en Cricket? Nej vänta, båda såklart.

Kardemummabulle från Lillebrors bageri. Världens objektivt bästa.

Mjölk i kaffe igen. ”Well hello their!” (Citat från Johan Hurtig, influencer)

Fantastisk champagne från obskyr producent. Big ups Franska vinlistan!

Stockholms bästa fulpizza från Birkastans pizzeria. ”Tjena gubben, länge sen.”

Läsk, Polly, grillchips, Riesen, mjölkchoklad i ett mer eller mindre konstant flöde. ”Get in my belly!”

Hembakat banana bread. Oj oj oj.

Tennstopet. Jag har saknat dig Tennis! Som straff för min frånvaro blev det sillförrätt med öl och sedan köttbullar med en tysk pinot noir. Halloj vad gott!

Sammafattning: Mat och dryck, vilken grej ändå.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Je suis modeturken

Johan Hurtig Wagrell  |  Publicerad 2020-04-28 11:53  |  Lästid: < 1 minut

La upp outfitbild på min insta, fick världens bästa svar. Följ mig där också för hela Johan Hurtig Wagrell-upplevelsen! KLICKA DIT DIG SJÄLV PÅ EN GÅNG.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-04-28 11:53

Vårens sko för alla (superhippa) pappor därute!

Johan Hurtig Wagrell  |  Publicerad 2020-04-28 11:31  |  Lästid: < 1 minut

Man älskar ju generellt collabsneakers, alltså skor där ett stort varumärke (t ex Nike och Adidas) tar designhjälp från ett mindre och kreddigare märke på en modell. Ofta blir det en Hegelsk syntes som är bättre än ingångskomponenterna, men inte alltid. Jag tycker den vanligaste fällan att gå i är att ta i för mycket. Som om det mindre märket tänker ”wow, här ska göras AVTRYCK” och adderar massa knas, medan det stora märket tänker ”inte kan väl den här kejsaren vara naken, fast att det ser så knasigt ut”. Därför blir jag pirrig av det nyannonserade samarbetet mellan klassiska New Balance och hipphetsklassiska japanska Wtaps. Modell 992! Fin! Mycket bättre än New Balance x Casablanca-collaben faktiskt, den är lite för färgglad. Titta på bilden ovan, så fin! Det krävs ett tränat öga för att känna igen den lilla Wtapstypiska orange fläcken mitt bland allt Dad Style-tillbakalutat som är NB. Tror också att den är precis lagom stor och bullig, för vi börjar ju bli rätt trötta på de allra mest klumpfotiga skorna, eller hur? (Vi tittar på dig Balenciaga Triple S.)

WoodWood har ett raffle man kan registrera sig på, annars verkar det vara Japan som gäller. Jag har hursomhelst redan kontaktat mina japanska kranar. Blir säkert bara 300 miljoner kronor i fraktkostnad.

Someone please call 992
Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-04-28 12:48