Det är en modeblogg

Det är en modeblogg

Det är en modeblogg

Johan Hurtig Wagrell skriver om mode... och sånt.

Äntligen lite goda nyheter kring corona!

Johan Hurtig Wagrell  |  Publicerad 2020-07-08 12:51  |  Lästid: < 1 minut

Det är svåra tider. Covidviruset drabbar oss alla, både direkt och indirekt. Många har någon i sin närhet som avlidit. Sjukhusen går på knäna över hela världen, människors privatekonomi har det tufft och samhället läcker pengar. Nyheterna rapporterar den ena ledsamma nyheten efter den andra. Det är mörker nästan hela tiden.

Därför är det VIKTIGT att vi också tar oss tiden att glädjas ordentligt när vi nås av positiva besked, av ljusa nyheter. Att vi tillåter oss att knyta näven i fickan och tänka: ”YES!”

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-07-08 12:51

Klädkodskingarna 2020

Johan Hurtig Wagrell  |  Publicerad 2020-06-16 11:05  |  Lästid: < 1 minut

”Fyra nyanser av grått”

eller

”Mormoner kör Casual Friday”

eller

”Vi sa stoppa in HÖGRA sidan, Roger!”

eller

”Han vände uppochner på allt när han tog tröja med krage – men sån är han, Vilgot.”

eller

”Abonnerat för konferens av Innebandy Consulting AB”

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-06-16 11:05

Kaffeklunken höll på att döda mig

Johan Hurtig Wagrell  |  Publicerad 2020-06-10 14:35  |  Lästid: < 1 minut

Jag kommer till caféet jag behandlar som mitt kontor och ser att min plats är ledig, men att förra gästens kaffeslatt står kvar. Jag flyttar på den och börjar jobba. Håller på med slutredigering på deckaren jag arbetat med i två år. 

Skriver för fullt och dricker min kaffe med mjölk. Knappar på datorn och antecknar i en röd bok. Fokuserar med white noise i hörlurarna och färdigställandeiver. Och kaffe. 

Det går framåt med bra takt, jag är i zonen. För varje klunk märker jag att mitt mjölkiga kaffe svalnar allt mer, men det är fortfarande gott. Skriver lite till. Antecknar. Sträcker mig efter kaffet. Tar en stor klunk.

Fyller munnen med svart kaffe.

Det är kallt. För det har stått där länge.

Jag har tagit fel kopp.

Jag har tagit det lämnade kaffet.

Lämnat av en ohygienisk person som läppat på koppen med sin herpes och covid-besudlade mun, får man förmoda. Allt är över för mig.

Detta inser jag medan jag fortfarande har munnen full av herpeskaffe och för en sekund är jag paralyserad av panik. Vad ska jag göra?

Spotta det rakt ut som om jag är med i en fars?

Diskret (och med värdighet höll jag på att skriva) spotta tillbaka det i koppen?

Nej, det blir alternativ nummer tre, att svälja och motvilligt känna hur min nära förestående död rinner ner i strupen.

Återstår endast en sak: Publicera detta inlägg och sedan bryta upp caféets toalettskåp i jakt på lite propplösare som jag kan gurgla. Kanske kan kaustiksoda bli min räddning!

Annars hörs vi aldrig mer och då vill jag tacka för den här tiden.

Med frätskadade herpeshälsningar,
Johan

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-06-10 14:35

Sommarens it-plagg och oväntad stilinspiration

Johan Hurtig Wagrell  |  Publicerad 2020-06-04 14:36  |  Lästid: 2 minuter

Vi samkörde Mors Dag med releasefesten för min nya sommarskjorta. Otroligt smart. Skjortan är kortärmad, från Our Legacy, sitter perfekt slappt och är gjord i mjukt terry-liknande material. Denna kalaskombo skedde på utmärkta kvarterskrogen (inte vårt kvarter dock) Agnes på Norra Agnegatan. ”Man beställer champagne och spädgrisen direkt, så kan man välja bland resten sen”, som jag sa HELT OIRONISKT när vår bordsgranne frågade vad vi hade fått in. De har jättemycket annat bra också, det är bara att jag aldrig lyckats komma runt den ugnsövernattade kultingen. Rekommendation påredära således.

Ej i bild: uppäten spädgris

Kortärmad skjorta var ju grejen redan förra och förrförra sommaren, men då var det mer mönster, rayon, Magnum P.I. som var nyckelord. Jag hade till och med ett skämt som funkade när jag hade mönstrad skjorta: Nu är jag bara ett par pilotglasögon ifrån att se exakt ut som Günther.

Hursomhelst, denna säsong är det mer 60-talsmjukis man ska sikta på. Torr och inrutad akademiker eller salaryman som slappnar av en smula på semestern. En sån man som fnyser åt t-shirt, ”det är ett underplagg”, och som har en favoritbourbon. Lite också en James Bond-typ-agent, som kanske symboliserar ett uppbrott från ekorrhjulet, vad vet jag. Jag har i alla fall tittat drömskt på serien The Marvelous Mrs. Maisel (också rekommendation!) och i synnerhet på pappa Abe under semesteravsnitten i Catskills. För då lägger Abe bort de tunga tweedkavajerna från vardagen och trippar runt i kortärmade skjortor och polo shirts, gjorda av mjuka och gissningsvis nyuppfunna syntetmaterial. I sommar lär vi av Abe! Även om jag mest får höra att jag är lik Kristove i Robinson.

Mustaschen! Drinken! Armhåret!
Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-06-04 14:36

Välkommen till finkulturen, Johan

Johan Hurtig Wagrell  |  Publicerad 2020-06-01 16:25  |  Lästid: < 1 minut

I månadens nummer av pappers-Café delar jag med mig av ett knippe trendspaningar. Texten finns här för den som hatar papper. Det var det gamla vanliga om Håkan Hellström, hallon och herrbadmode. I helgen fick jag så DM av en kille på instagram (följ mig gärna!) som glatt berättade att jag var omnämnd i Nordegren & Epstein i P1. FINRADIO! FINKULTUR! Trodde verkligen inte de höll koll på mig och mitt vilda fäktande om mode, popkultur och trams. Om nu internet-gudarna vill väl lyckas jag bädda in instagramposten nedan, annars är det @johanhurtig som gäller via knappen som nog kommer här:

(Om jag är överraskad av att de inte håller med? Inte riktigt va, det är ju det tydligaste beviset för att jag har rätt.)

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-06-01 16:25

Så bra är Frantzén – Johan Hurtig testar trestjärnigt

Johan Hurtig Wagrell  |  Publicerad 2020-05-25 11:13  |  Lästid: 6 minuter

Det har gått en dryg månad sedan jag hängde på det digitala låset och lyckades boka sittningen. Och nu är det dags: Vi ska äta trestjärnig middag på Frantzén.

Eftersom jag är modebloggare tar min fru outfitbilder på mig utanför på gatan. Bokningen är kvart över ett en fredag, vi är fnissiga och pirriga. Jag har spenderat veckan på att läsa om restaurangen och närstudera kockarna på insta för att vara uppdaterad. Och redo.

Till slut får jag då trycka på den omtalade, enda hissknappen och gå av på tredje våningen. Bubbelvagnen rullas fram och en sommelier börjar berätta om champagnerna. Vinlistan finns på en ipad som läggs framför mig och solljuset reflekteras EXAKT vid priserna. Jag ser bara en summa och med den är det så tokigt att jag inte förstår om det är priset för glas eller hel flaska. Spenderbyxorna är absolut på, men jag vet också om att jag är på ett ställe där min vanliga världsbild inte riktigt stämmer. Det är liksom skillnad på att lyxa till det med en glas för 700 kronor, eller ett för 2200. Därför blir det en lustig charadlek när jag lyssnar på sommelierens beskrivningar och försöker tolka min frus miner som är kopplade till prislistan. ”Mm, det låter ju jättegott, det kanske vi ska satsa på… eller, älskling, låter det… gott? Eller låter det lite för dy… komplext?”

Vi lyckas ändå välja två olika, precis lagom dy… komplexa varianter (Krug och en annan), som vi sköljer i oss med ett par underbara snackskonstverk. När vi får påfyllning i glasen ryser både gourmeten och smålänningen i mig av välbehag. Vi ombeds sedan ta med våra glas bort till köksdisken, för nu är det dags att gå igenom vad vi kommer kasta in i våra munnar de kommande timmarna.

Under en träskiva avslöjas ett gastronomiskt diorama – där ligger norska influgna pilgrimsmusslor, ankägg, osetrakaviar, en gul lök… så genomtänkt presenterat att när havskräftan lyfts upp och börjar sprattla känns också det som en inövad del av skådespelet. (Här sållas humanisterna från de samvetslösa. Min fru: ”Jag tycker synd om den.” Jag: ”Mmm, jag blir hungrig!”)

Vi går ner till matsalen en trappa ner och får på vägen en fortsatt husesyn och hälsa på alla i gänget (det känns verkligen så) och sätter oss sedan till bords. Fast då att till bords mer känns som att ta plats framför scenen. Jag påpekar viskande saker som jag känner igen från instagram till min fru.

Dags för vinpaketet att vecklas ut. Någon säger ”ni måste ju ha stödhjul också” varpå en sake uppenbarar sig. Trots att jag kämpar, kan jag inte låta bli att på klassiskt jag-manér ställa en fråga som jag vet svaret på, bara för att jag har så trevligt. Något om rispolering tror jag det var. Min fru retar mig.

Vi äter magisk otoro (japanska för ”det här smakar inte precis Eldorado-burktonfisk!”). Sedan blir det empatiätning av havskräftan, känd från tidigare i texten, tillsammans med en strålande tysk riesling. Här minns jag att vi också hade havskräfta och riesling på vårt bröllop, signerat kock-kingen (ursäkta facktermen) Leo Frodell, och då blir jag så uppspelt att jag bara kan prata om det i flera minuter. Tills min fru påminner mig: ”Jag vet, jag var med.”

Men nu går det inte att stoppa mig, så gott är det. Så trevligt har jag det. Nu är jag igång! När vi ska äta kaviar läggs det en liten träpuck framför mig, som en liten träoblat, där det sedan kommer placeras en sked. Jag kan inte motstå att spexa till det: Jag låtsas tro att den ska ätas, för den till munnen och säger ”god men lite hård”.
”Mm”, svarar min fru.
Kaviarrätten är för övrigt det bästa jag ätit i hela mitt liv.

Jag börjar bli oregerligt glad av kombinationen lysande mat och vin och ställer massa frågor om exempelvis hur snabba kockarnas termometrar är – och samtliga frågor besvaras gladeligen av teamet. Mer mat ställs fram. Brioche, tryffel, lamm, löksoppa, våfflor. Jag fotar vinetiketter, madeira, pinot noir. Allt är sinnesutvidgande välsmakande och avancerat, utan att för en sekund kännas sökt eller forcerat.

Vi är plötsligt tillbaka där uppe i vardagsrummet igen, eller är det hemma hos front of house-Calle? Han tar i alla fall med oss till den gigantiska avechyllan – dags att smaka starkt! Jag försöker vara världsvan och namedroppar Pappy van Winkle och Calle rekommenderar Whistlepig rye whiskey som givetvis smakar som flytande guld. (Och gissningsvis bränner ungefär lika mycket och angenämt i strupen.) Stämningen är så familjär att den EGENTLIGEN för-low-brow-skojande dialogen om spritmängd som följer passar perfekt in i upplevelsen.
Jag: ”Det räcker med en tvåa, om det går bra.”
Front of house-Calle: ”Absolut, en tolva sa du?”
Jag: ”Nej två. Dricksglas alltså.”

Och på något sätt sammanfattar de tråkiga skämten Frantzéns storhet väldigt bra. Jag har ätit på Mugaritz i San Sebastian, Geranium i Köpenhamn, Le Cinq i Paris och det har givetvis varit oerhört minnesvärda upplevelser med fantastisk mat och spektakulära miljöer. Men det har alltid känts lite sådär ”kom ihåg att du är på ett Michelinstjärneströsslat ställe”, en aning stramare kan man väl kalla det (även om de hade en del busiga inslag på Mugaritz). På Frantzén förenar man fine dining på högsta nivå med ett avslappnat, ultratrevligt mottagande och det trumfar alla vita dukar i världen. Du stoppar i dig det godaste du någonsin ätit, med känslan av att du slunkit in på ditt lokala favoritställe. Sedan betalar man den svettiga notan och lämnar lokalen lycklig, medan personalen hälsar välkommen tillbaka.

Och att man då på allvar tänker att det kommer bli snart är väl det ultimata beviset för en fullbordad illusion.

Fem anspråkslösa försnacks bara (obs ironi).
Min vän Otoro!
Lova att va snäll mot langoustine.
Dyraste karaktären i Star Wars? Det måste vara Caviar-iar Binks.
Havets bäste rappare? Pharoahe Monkfish.
Ronja Rövardotters kompis som var fiskhandlare: Scallo-Per
4 Oignon Blondes!
Morel & Hardy?
Bröd!
Våffeldipp!
Här haru våfflan!
Otrolig glass – typ (jag minns inte så mycket från slutet p g a förstörd av njut).
Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-05-29 12:41

Outfit: Den godhjärtade maffiakillen

Johan Hurtig Wagrell  |  Publicerad 2020-05-23 12:12  |  Lästid: 2 minuter

”Jag är här för att hämta upp pengarna.”

”Jag har dem inte nu, förlåt! Du ska få dem nästa vecka, snälla skada mig inte!”

”Jaha, okej! Nämen absolut, ingen fara. Vi ses nästa vecka. Kram!”

Vårens kanske smartaste stiltips: Köp begagnad skinnkavaj som sitter halvhyfsat för 150:- och lämna in till skräddaren och vips har du 2020:s absoluta it-plagg för strax över 2000 spänn.

Skinnjacka: Vintage Hollies, omsydd hos lokale skräddar’n

Tröja: Merinoull från Uniqlo

Byxor: Our Legacy (också omsydda pga nytt midjemått)

Skor: Converse x Undercover (det står ”order” och ”disorder” på tårna :)))))

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-05-23 12:12

Arbitrage against the machine (förlåt)

Johan Hurtig Wagrell  |  Publicerad 2020-05-19 16:54  |  Lästid: < 1 minut

Jag surfade in på briljanta webshoppen End och du kan inte ana vad som hände sen! Jag möttes av bilden ovan med helt löjligt låga priser på Visvim-kläder. Ojojoj! Jag hann dra mig till minnes lektionerna på Handelshögskolan när vi fick lära oss om arbitrage, alltså att utnyttja att en vara säljs på två marknader för olika pris. Man köper då exempelvis en aktie, ELLER en japansk t-shirt med handmålat tryck, och säljer den vidare direkt till ett högre pris, och tjänar således storkovan. Hann tjäna otroligt mycket i tanken och faktiskt börja investera pengarna, innan jag klickade mig vidare och såg att de (givetvis) korrigerat prismärkningen i god tid innan varukorgen. Synd.

Sjung vackert i skorrande strängar, sjung vackert om Visvimkläder ändå.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-05-19 16:54

Stilregler för den moderna mannen 1: Uppsydda jeans

Johan Hurtig Wagrell  |  Publicerad 2020-05-15 09:25  |  Lästid: < 1 minut

Titta! Ett nytt format! Jag tänkte passa på att utnyttja denna PLATTFORM som jag har tilldelats och leverera lite uppdaterade stilregler. Sist någon hittade på en ny stilregel var typ på 1800-talet när någon sa ”don’t wear brown into town”, vilket kanske inte känns superaktuellt idag. (Jag menar, brunt är ju värsta innefärgen.) Nåväl, jag börjar i det väldigt lilla och med att outa mig själv. Något av det värsta jag vet är när man syr upp jeans och skräddaren använder helt vanlig raksöm. Jaja, det kanske knappt syns men KÄNSLAN. Titta på bilden, det ser ju helt fjuttigt ut. Problemet är både sömmen (inte många skräddare som kör med chainstitch, men kolla med Second Sunrise!) och kanske framförallt att det blir så jämnt och perfekt liksom. Den tvättade, bearbetade originalsömmen har ju veck och ojämnheter och färgskiftningar, den lever. Den jag har på mina jeans är jämn och platt och ful. Den ÄCKLAR MIG! Så helt enkelt, undvik detta.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Outfit: Inspector Clouseau 2020

Johan Hurtig Wagrell  |  Publicerad 2020-05-15 07:38  |  Lästid: < 1 minut

Minus Beppehatt, slips och förstoringsglas. Plus rosa Prada-glasögon.

Rock: Our Legacy Workshop

Kashmirpolo: Uniqlo

Solglasögon: Prada

Byxor: Oscar Jacobson

Skor: Gucci

Det ligger hårt jobb bakom en professionell outfitbild.
Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar