Det är en modeblogg

Det är en modeblogg

Det är en modeblogg

Johan Hurtig Wagrell skriver om mode... och sånt.

Fördelarna med corona

Johan Hurtig Wagrell  |  Publicerad 2020-04-22 21:31  |  Lästid: 2 minuter

Jag sa det till min fru på fullt allvar häromdagen: ”Det är lite mysigt med corona, är det inte?”

Vi hade precis passerat ett provisoriskt take away-tält och kryssade defensivt med barnvagnen trottoaren fram. Människorna vi mötte log och överdrev, precis som vi, sina undanglidande manövrar för att inte komma för nära.

”Mm, visst”, svarade hon ner i sin telefon och tänkte väl på ett alternativt liv med en normal man.

Vi var på sluttampen av en långpromenad i det sommarväder som förärat stan med sin närvaro. Runt Kungsholmen hade vi gått, från vår lägenhet på Rörstrandsgatan. Det var mycket folk i rörelse, karantäntrötta människor som längtade efter social samvaro och nyöppnade, om än varannan-plats-stängda, uteserveringar.

På väg över bron kom det ett äldre par mot oss på gångbanan. Vi gick i bredd men höll till höger och jag sköt barnvagnen. De gick också i bredd men höll till sitt höger. Passagen skulle ske krockfritt, även om jag och tanten i det mötande paret möjligen skulle vara virusmässigt lite för nära varandra. Detta hade jag ingen tanke på i stunden.

När hon var någon meter framför mig började hon vifta framför sig. Som en galen person, vifta bara med ena handen, som någon som härmar en katt. Hon fick också ur sig några ilskna ord, eller läten: ”Ousch! Fye! Näj!” Med betydelsen: ”Undan, för här kommer general riskgrupp! Alla undersåtar vik av omedelbart!” I några chockerande sekunder förvandlades den lilla torra tanten till en arg despot. En härförare som kuvar massorna. Och när jag vände mig om, full i skratt, hade hon förvandlats tillbaka till en krum liten gumma igen. Om än en gumma som tydligen tar riskgruppen vid hornen och går ut och konfronterar potentiella virusbärare. Instigerar smitto-chicken race som hon omöjligen kan vinna. En gumma som piggade upp, och sedan försvann ur, mitt liv.

”Jo, men det är mysigt med corona”, sa jag alltså till min fru på slutet av vår långpromenad, ”för stora delar av Stockholm har blivit snällare, varmare och vänligare. Man hjälper varandra att handla, man hittar provisoriska lösningar så att folk kan äta och restauranger kan överleva, man flyttar på sig på gatan och ler mot varandra. Det är nästan en japansk, Tokyo:sk artighet som kommit till stan. Samtidigt kan man stöta på galna tanter som viftar på en och vrålar ’Näj!’ i ansiktet på en i någon sorts covid-harakiri. På det sättet är det som att stan blivit lite Manhattan:sk. Så man får lite av allt och det är mysigt. Och uppfriskande!”

Sa jag. Och min fru svarade:

”Mm… ja, det kan vi göra.”

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-04-22 21:31