Det är en modeblogg

Det är en modeblogg

Det är en modeblogg

Johan Hurtig Wagrell skriver om mode... och sånt.

Så bra är Frantzén – Johan Hurtig testar trestjärnigt

Johan Hurtig Wagrell  |  Publicerad 2020-05-25 11:13  |  Lästid: 6 minuter

Det har gått en dryg månad sedan jag hängde på det digitala låset och lyckades boka sittningen. Och nu är det dags: Vi ska äta trestjärnig middag på Frantzén.

Eftersom jag är modebloggare tar min fru outfitbilder på mig utanför på gatan. Bokningen är kvart över ett en fredag, vi är fnissiga och pirriga. Jag har spenderat veckan på att läsa om restaurangen och närstudera kockarna på insta för att vara uppdaterad. Och redo.

Till slut får jag då trycka på den omtalade, enda hissknappen och gå av på tredje våningen. Bubbelvagnen rullas fram och en sommelier börjar berätta om champagnerna. Vinlistan finns på en ipad som läggs framför mig och solljuset reflekteras EXAKT vid priserna. Jag ser bara en summa och med den är det så tokigt att jag inte förstår om det är priset för glas eller hel flaska. Spenderbyxorna är absolut på, men jag vet också om att jag är på ett ställe där min vanliga världsbild inte riktigt stämmer. Det är liksom skillnad på att lyxa till det med en glas för 700 kronor, eller ett för 2200. Därför blir det en lustig charadlek när jag lyssnar på sommelierens beskrivningar och försöker tolka min frus miner som är kopplade till prislistan. ”Mm, det låter ju jättegott, det kanske vi ska satsa på… eller, älskling, låter det… gott? Eller låter det lite för dy… komplext?”

Vi lyckas ändå välja två olika, precis lagom dy… komplexa varianter (Krug och en annan), som vi sköljer i oss med ett par underbara snackskonstverk. När vi får påfyllning i glasen ryser både gourmeten och smålänningen i mig av välbehag. Vi ombeds sedan ta med våra glas bort till köksdisken, för nu är det dags att gå igenom vad vi kommer kasta in i våra munnar de kommande timmarna.

Under en träskiva avslöjas ett gastronomiskt diorama – där ligger norska influgna pilgrimsmusslor, ankägg, osetrakaviar, en gul lök… så genomtänkt presenterat att när havskräftan lyfts upp och börjar sprattla känns också det som en inövad del av skådespelet. (Här sållas humanisterna från de samvetslösa. Min fru: ”Jag tycker synd om den.” Jag: ”Mmm, jag blir hungrig!”)

Vi går ner till matsalen en trappa ner och får på vägen en fortsatt husesyn och hälsa på alla i gänget (det känns verkligen så) och sätter oss sedan till bords. Fast då att till bords mer känns som att ta plats framför scenen. Jag påpekar viskande saker som jag känner igen från instagram till min fru.

Dags för vinpaketet att vecklas ut. Någon säger ”ni måste ju ha stödhjul också” varpå en sake uppenbarar sig. Trots att jag kämpar, kan jag inte låta bli att på klassiskt jag-manér ställa en fråga som jag vet svaret på, bara för att jag har så trevligt. Något om rispolering tror jag det var. Min fru retar mig.

Vi äter magisk otoro (japanska för ”det här smakar inte precis Eldorado-burktonfisk!”). Sedan blir det empatiätning av havskräftan, känd från tidigare i texten, tillsammans med en strålande tysk riesling. Här minns jag att vi också hade havskräfta och riesling på vårt bröllop, signerat kock-kingen (ursäkta facktermen) Leo Frodell, och då blir jag så uppspelt att jag bara kan prata om det i flera minuter. Tills min fru påminner mig: ”Jag vet, jag var med.”

Men nu går det inte att stoppa mig, så gott är det. Så trevligt har jag det. Nu är jag igång! När vi ska äta kaviar läggs det en liten träpuck framför mig, som en liten träoblat, där det sedan kommer placeras en sked. Jag kan inte motstå att spexa till det: Jag låtsas tro att den ska ätas, för den till munnen och säger ”god men lite hård”.
”Mm”, svarar min fru.
Kaviarrätten är för övrigt det bästa jag ätit i hela mitt liv.

Jag börjar bli oregerligt glad av kombinationen lysande mat och vin och ställer massa frågor om exempelvis hur snabba kockarnas termometrar är – och samtliga frågor besvaras gladeligen av teamet. Mer mat ställs fram. Brioche, tryffel, lamm, löksoppa, våfflor. Jag fotar vinetiketter, madeira, pinot noir. Allt är sinnesutvidgande välsmakande och avancerat, utan att för en sekund kännas sökt eller forcerat.

Vi är plötsligt tillbaka där uppe i vardagsrummet igen, eller är det hemma hos front of house-Calle? Han tar i alla fall med oss till den gigantiska avechyllan – dags att smaka starkt! Jag försöker vara världsvan och namedroppar Pappy van Winkle och Calle rekommenderar Whistlepig rye whiskey som givetvis smakar som flytande guld. (Och gissningsvis bränner ungefär lika mycket och angenämt i strupen.) Stämningen är så familjär att den EGENTLIGEN för-low-brow-skojande dialogen om spritmängd som följer passar perfekt in i upplevelsen.
Jag: ”Det räcker med en tvåa, om det går bra.”
Front of house-Calle: ”Absolut, en tolva sa du?”
Jag: ”Nej två. Dricksglas alltså.”

Och på något sätt sammanfattar de tråkiga skämten Frantzéns storhet väldigt bra. Jag har ätit på Mugaritz i San Sebastian, Geranium i Köpenhamn, Le Cinq i Paris och det har givetvis varit oerhört minnesvärda upplevelser med fantastisk mat och spektakulära miljöer. Men det har alltid känts lite sådär ”kom ihåg att du är på ett Michelinstjärneströsslat ställe”, en aning stramare kan man väl kalla det (även om de hade en del busiga inslag på Mugaritz). På Frantzén förenar man fine dining på högsta nivå med ett avslappnat, ultratrevligt mottagande och det trumfar alla vita dukar i världen. Du stoppar i dig det godaste du någonsin ätit, med känslan av att du slunkit in på ditt lokala favoritställe. Sedan betalar man den svettiga notan och lämnar lokalen lycklig, medan personalen hälsar välkommen tillbaka.

Och att man då på allvar tänker att det kommer bli snart är väl det ultimata beviset för en fullbordad illusion.

Fem anspråkslösa försnacks bara (obs ironi).
Min vän Otoro!
Lova att va snäll mot langoustine.
Dyraste karaktären i Star Wars? Det måste vara Caviar-iar Binks.
Havets bäste rappare? Pharoahe Monkfish.
Ronja Rövardotters kompis som var fiskhandlare: Scallo-Per
4 Oignon Blondes!
Morel & Hardy?
Bröd!
Våffeldipp!
Här haru våfflan!
Otrolig glass – typ (jag minns inte så mycket från slutet p g a förstörd av njut).
Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-05-29 12:41