Det är en modeblogg

Det är en modeblogg

Det är en modeblogg

Johan Hurtig Wagrell skriver om mode... och sånt.

En värdig man går på café

Johan Hurtig Wagrell  |  Publicerad 2020-08-25 16:10  |  Lästid: 3 minuter

Han hör inte hemma här, det är enda förklaringen till att det som händer faktiskt händer.

Vissa människor lyser kraftigare än andra, håll med om det. I vilket rum som helst finns det ofta någon som drar blicken till sig. Som sticker ut. Som noteras, som har en parans över sin person. En märkbar aura. Den äldre mannen som sitter bredvid mig på Espresso House är definitionen av en sådan.

Han hör inte hemma där. Han ska röra sig i maktens korridorer. Ännu hellre sitta värdigt i maktens korridorer och låta underhuggarna, som är många, röra sig runt honom. Minen är sträng. Hans vita hår är tillräckligt bevarat för att vara struket bakåt i en diskret frisyr. Den blå kavajen är väldigt dyr och har samtidigt hängt med länge nog för att motivera investeringen. Näsduken i bröstfickan har suttit där ledigt lika länge, utan att ens vara nära att fungera som något annat än utsmycknad. Han fäller upp en gammal men stilren laptop – den ser tung ut på ett exklusivt sätt, i rostfri nyans, förmodligen designad av Porsche eller något sådant. Strömsladden han kopplar in har en transformator stor som en guldtacka. 

Bredvid datorn öppnar mannen en läderinbunden skrivbok och antecknar något med eftertanke och återhållen skrivstil. Han stannar upp, tittar i fjärran, smakar tankfullt på sina glasögon och skriver sedan lite till.

Han hör inte hemma här på Espresso House.

Han hör hemma på ett ställe med vita dukar, där vitklädd personal ställer ner vita kaffekoppar utan logotyp framför honom. Där han kan sitta i lugn och ro.

Det är enda förklaringen. 

Till att det som händer händer.

För nu är hans kaffebeställning klar och han reser sig för att hämta den. Då han vänder sig om måste hans blänkande svarta oxfordsko – kan det vara Alden cordovan? – fastna under strömsladden, för i steget mot disken river han ner datorn.

PANG!

Anteckningsbok, penna, laptop – allt rasar i golvet med en smäll så hög att caféets samtiga ögonpar vänds mot honom. Jag sitter med brusreducerande lurar och lyssnar på en podcast och det låter ändå som att en dator krossas inne i mitt huvud. Vi håller andan kollektivt.

Mannens reaktion?

Ingen.

Möjligen spänner han läpparna en aning. Möjligen blinkar han sakta och andas ut genom näsan, en pust som säger ”det där var ju olyckligt”. Men i stort sett, reaktion: noll.

Med omsorg i sina rörelser lägger han tillbaka alla saker på bordet och hämtar sitt kaffe. Efter bara någon minut sitter han där igen och antecknar i sitt block. Som om ingenting oplanerat skett.

Caféet andas ut synkroniserat. Vi övriga byter hastiga blickar med varandra. ”Hände det där verkligen?” ”Nej jag tror inte det.”

Lugnet återfinner sig sakta i lokalen.

Så ropas det återigen från disken. Mannens smörgåsbeställning är redo att hämtas.

Han gör en ansats att resa sig men stannar upp. Det ser ut som att han rycker till, en centimeter bara, och fastnar sedan helt i rörelsen. Som att han böjd över bordet plötsligt fryser till is.

Hela caféet drar efter andan, följer noga händelseutvecklingen.

Utan att röra någon annan del av kroppen lyfter han så, med extrem försiktighet, undan sin fot från strömsladden. Noggrannheten är total. Han är en extremt skicklig kirurg som utför sitt livs svåraste operation. Ingen har tidigare lyckats. Sekunderna släpar sig fram. Till slut är foten fri. 

Caféet andas ut. Lättnaden är fullständig.

Då reser han sig och slår huvudet med full kraft i lampan som hänger över bordet.

KLONG!

Mannens vita hår frontalkrockar med stålet i lampskärmen. Lampan slocknar och pendlar vilt i rummet. 

”OJ!” hör jag från någon i andra änden av lokalen.

Mannens reaktion?

Ingen.

Möjligen greppar han väl hårt om bordsskivan när han sätter sig ner igen. Möjligen mumlar han ”det var då jävlar…” genom sammanbitna tänder.

Möjligen är det också så att han tappar aptiten, inte känner sig så värst hungrig längre.

För han blir sittande. Smörgåsen får vänta.

Ett smalt streck av blod rinner ner över tinningen.

Och så fortsätter han skriva i sin bok.

* * *

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-08-26 10:11