Det är en modeblogg

Det är en modeblogg

Det är en modeblogg

Johan Hurtig Wagrell skriver om mode... och sånt.

Hur länge ska jag orka välja glädjen?

Johan Hurtig och en bild på tärningar med smileys
Johan Hurtig Wagrell  |  Publicerad 2021-11-09 13:46  |  Lästid: 2 minuter

Jag är ett levande bevis på hur svårt det är att komma på nya saker hela tiden, att ha fantasi, att få till bra formuleringar.

Jag heter Johan. Landets i nuläget tredje vanligaste namn. Gissningsvis gick mina föräldrars namngivningsprocess till ungefär såhär:

Förälder 1 (jag har valt att anonymisera dem i det här scenariet, vilket hedrar mig): ”Vilket namn är vanligast?”

Förälder 2: ”Lars.”

Förälder 1: ”Hmm. Nja.”

Förälder 2: ”Näst vanligast är Anders.”

Förälder 1: ”Känns inte heller rätt. Gud vad jobbigt nu får det bli det tredje vanligaste namnet jag skiter i vad det är.”

Så det blev Johan, så nära vi kommer ett namn som egentligen är ett pronomen. Jo, han. Jag ser framför mig en norrländsk familj på besök på ett barnhem. Mannen kanske är grosshandlare. De är inte imponerade av vad de sett, trots vattenkammade pojkar och flickor med hårspännen. Föreståndarinnan är uppgiven.

”Men ni kan väl ta med er något endaste litet barn hem?”

Mannen rycker på axlarna och pekar.

”Jo… han.”

Därmed anser jag mig också ha tolkningsföreträde när det kommer till fall då andras fantasi och formuleringsförmåga sviktat. Som i varannan reklamtext. Jag blir rasande inombords, det glöder i bröstet.

MEN. Jag väljer glädjen. Jag försöker skratta åt det. (Eller som min psykolog Claes uttryckte det: ”Johan, du måste sluta trycka undan din ilska annars kommer det sluta illa.” Tokig är han, Claes.)

Som när jag kör förbi en Astra Zeneca-reklamskylt i Södertälje – det står: ”Tillsammans utvecklar vi framtidens läkemedel”. Och jag blir arg. Men väljer glädjen.

”Tillsammans? Varför det? Varför blandar ni in mig? Jag kan ingenting om läkemedel. Det är väl ert jobb, ta lite ansvar”, tänker jag. ”Byt slogan till ’Vi utvecklar framtidens läkemedel själva, tänk inte på det du, du har säkert bättre saker för dig’. Lite lång, men bättre.”

Eller när jag promenerar i Linköping innan ett standupgig. Går förbi en grabbig frisörsalong som heter ”Butcher’s Cut”. Det brinner till i skallen på mig, jag får ta i, men lyckas välja glädjen. ”Slaktarklippet – är det verkligen de associationer ni vill förmedla?” undrar jag. ”Gick in långhårig, kom ut som 80 kilo blandfärs. ’Ska jag köra sax upptill och motorsåg i nacken?’ Eller är Butcher’s Cut ett budgetalternativ, som studentklippning? ’Antingen betalar du fullpris 500 kronor för en vanlig klippning eller så tar du Butcher’s Cut och då kör vår elev Slaktar-Jocke över dig med en gräsklippare för hundra spänn’.”

Det är med andra ord ganska mycket raseri jag redan pressat ner i min inre ryggsäck när jag denna morgon passerar någon sorts konsultfirma. Jag är yr av all återhållen ilska, känner mig förvirrad och minns inte ens namnet på företaget, men de har en reklamtavla i fönstret med exakt denna text:

DET BÄSTA AV TVÅ VÄRLDAR
· Engagemang
· Karriär
· Drivkraft

Det svartnar för ögonen på mig, sticker i bröstet och vänsterarmen. ”Dör jag nu?” tänker jag. ”Fick de mig till slut? Två världar. Tre punkter. Varav två är typ samma och den tredje ett… ord?” Allt snurrar. ”Är ’drivkraft’ en värld?” Jag kämpar för att få grepp om mina tankar. ”VILKA ÄR DE TVÅ VÄRLDARNA??? Skrek jag det där högt? Hör de mig, människorna runt omkring? Det känns som att jag är i en dröm. Jag försöker andas långsamt.

Till slut lugnar jag mig en smula, pulsen går sakta ner och jag fortsätter att gå. Jag lyckas välja glädjen, men det är för sista gången.

Ni har mitt liv i era händer.

* * *

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2021-11-09 14:32