Det är en modeblogg

Det är en modeblogg

Det är en modeblogg

Johan Hurtig Wagrell skriver om mode... och sånt.

“Har vi ens sett samma program?” Fördomarna flyger i IFS – och det är okej

Johan Hurtig Wagrell  |  Publicerad 2022-10-11 10:38  |  Lästid: 4 minuter

”Här vilar Johan Hurtig, 1981-2014.

Dog av skam.”

Någon gravsten ska man ha och det blev min.

Jag växte upp med den omedvetna överlevnadsstrategin att prestera mig bort från ångest och dålig självkänsla. Om jag gör bra saker är jag älskad. Om jag är bäst är jag omtyckt, om jag vinner så får jag finnas. Annars: Fasa.

Det är fonden mot vilken jag deltar i ett inre krig våren 2014. Jag har träffat kvinnan som ska bli min fru och tillsammans med hennes släkt spelar vi TP efter en middag. Det går bra och allt är roligt, jag har klarat mig bra i spelet, tills jag får frågan:

”Vad heter huvudstaden i Syrien?”

Igenkännande blickar runt om bordet, nickande, kunnande. Frågeställaren utgår från att svaret bara är en formsak, gör sig redo att ta fram ett nytt kort, det är Johans tur igen.

Men i mig gapar ett stort svart hål. Syrien… ja men det är ju, tänker jag, det måste väl vara… eeee…

Tomt.

”Jag… vet inte?” svarar jag, oförmögen att ens gissa. Torr i munnen. Feber i ansiktet.

”Nähä, Damaskus var det i alla fall.”

Spelet går vidare. Men utan mig.

För jag är död.

Jag känner att det hettar om kinderna igen nu när jag skriver detta, åtta år senare. Och jag blir rädd att jag skjuter ut mig från allt framtida På Spåret-deltagande. En obehaglig känsla i magen. Jag som fick 2,0 på högskoleprovet. Oj, det bara flög ur mig. Överlevnad! Jag är smart egentligen! Älska mig! Inte så klädsamt.

Gissningsvis minns ingen av de andra deltagarna denna episod, det är såklart något som bor bara i mig.

Jag kommer att tänka på den hemska hemska Damaskus-incidenten (gissningsvis det värsta som hänt med koppling till Damaskus de senaste decennierna) när jag läser debattartiklar om SVT-programmet IFS – invandrare för svenskar, närmare bestämt Vesna Prekopics två sådana i DN.

I den första menar hon att programmet befäster segregation genom att göra skillnad på folk och folk – och påtalar hur hemskt det är att fnissa åt någon som inte kan skilja på syrianer och syrier. Inte roligt! Inte OK! Dessutom lyfter hon den i hennes ögon mycket viktigare frågan: Varför är det så dålig mångfald i ”Kulturfrågan Kontrapunkt”?

En fråga de lovar att ställa sig själva på redaktionen så fort de besvarat en mer pressande: Varför TITTAR INGEN PÅ ”Kulturfrågan Kontrapunkt”?

(Här tycker jag vi stannar upp och skänker en tanke till det programmets SoMe-ansvariga som nu får massa alerts i sina Google Analytics-konton. ”Vi uppmärksammas i media!”)

I Prekopics andra artikel förtydligar hon ståndpunkten: tv-programmet IFS är den absolut tydligaste bilden av segregationen i Sverige idag. Det går inte att göra segregationen tydligare enligt Prekopic. Inte ens med klassfoton från utanförskapsområden, eller bilder från styrelserum, eller diagram från Segregationsbarometern, får man förmoda.

Har vi ens sett samma program? Prekopic skriver att premissen är att ”de ’etniska svenskarna’ ska våga blotta sin okunskap och sina fördomar och sedan förväntas skratta åt sig själva när de gissar fel”. Hallå, det är väl allas okunskap som blottas lite här och var? Allas fördomar? Alla skrattar åt sig själva, och jättemycket åt andra, och tillsammans – men vänta nu, det låter ju inte som segregation?

I Prekopics texter låter programmet som en fördomarnas Nürnbergrättegång, kan du inte alla ingredienser i alla persiska maträtter ska du stenas till döds! Om du inte talar flytande serbokroatiska kommer producent Michael Lindgren fram och delar ut spöstraff. ”Ett fel till och du får lämna över ditt svenska medborgarskap till någon i panelen!” (Titta, ett taskigt skämt om att panelisterna skulle sakna medborgarskap. Vi överlevde!)

Prekopic har hakat upp sig på skammen i att ”svenskarna” svarar fel och att alla skrattar – som om poängen med programmet är att kunna mest. Michael Lindgren från sin ondskefulla tron: ”Vi fortsätter programmet tills svenskar får alla rätt och ingen skrattar! Moahahahaa.” Har hon månne blandat ihop ”segregation” med ”olikheter”? Som att fel svar skulle vara livsfarligt och på egen hand befästa segregation. Vi får nog varna Prekopic för frågesportskollegan Alla mot alla och inslaget ”Idiotfrågan”, som är så lätt utformad att man bara SKA kunna den. Om man inte vet svaret? Då blir det spöstraff.

Poängen med IFS är väl ändå inte att peka finger och håna någon enskild utan att lyfta alla de många kulturella skillnader, fördomar och generaliseringar som finns och utvecklas tillsammans, och kanske skratta lite på vägen?

Alternativet att tiga ihjäl segregationen i världen känns… slappt. Tankesättet ”säg det inte så finns det inte” är inget vidare. Tro mig. Eller mina 200 terapitimmar.

Jag ska förstås vara transparent: jag är kompis med jättemånga som dyker upp i tv-rutan, både som deltagare och i panelen och jag kan vittna om att det verkligen inte är en homogen grupp någonstans. Det förekommer sexism, rasism, klasshat, knarkande och gammal hederlig idioti – och då pratar jag bara om Branne Pavlovic. Nämen! Ett dumt skämt till. Denna gång överlever jag nog inte. Eftersom Branne är serb. Det mest genomgående vad gäller såväl panelister som deltagare är att ingen kan särskilt mycket, ingen har koll på allt. Förutom min svägerska Sofia som kunde varenda fråga och vann enkelt. (NEJ HON VAR INTE MED OCH SPELADE TP 2014!)

Poängen är ju att ”svenskarna” också får visa upp sin brokighet och hela spektrat, en deltagare är over the top och galen och högljudd och en annan är stel och lite konstig. I panelen är det också stora skillnader, det huggs åt alla håll och ibland blir det mindre kul och ibland mer kul och mer eller mindre ont. Någon lär sig något om somalier, någon säger ”zigenare” (om sig själv?), någon blandar ihop baklava och balaklava, någon säger att rasistisk profilering på biografer låter orealistiskt för att sedan upptäcka att det hade hänt på riktigt. Det skämtas om fördomar jag känner igen och sådana jag aldrig hört förut: Dom stjäl, dom har konstiga ögon, dom är snåla och bjuder inte på mat osv osv. Ofta skrattar många, ibland färre. Några gånger skrattar ingen (vilket är det värsta straffet en skämtare kan få). Till och med n-ordet dyker upp en gång av bara farten.

Och vet ni vad – DET ÄR INGEN FARA!

Men med det sagt, stoppa in valfria panelister i Kulturfrågan Kontrapunkt också, så kanske de får lite tittare. Släng in Vesna Prekopic också när ni ändå är igång. Själv kommer jag dock inte kunna medverka i något av sammanhangen.

Jag dog tyvärr 2014.

I Syrien.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2022-10-11 10:38